Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himlakropparnas atmosfärer och deras fysik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befintliga skyddande kolsyremängden mindre än över lågt
belägna platser — därför är kolsyrans värmeskyddande
och utjämnande verkan ej så i ögonen fallande som
vattenångans. Endast genom noggranna undersökningar
har det varit möjligt att påvisa densamma.
I Wegeners tabell är införd en gas, geokoronium, vars
närvaro i luften ej direkt påvisats. Det är emellertid
påfallande att de på stor höjd iakttagna norrskensbågarna visa
ett grönt ljus, som icke, så vitt bekant, tillkommer någon
känd luftbeståndsdel. Visserligen ligger den gröna
norrskenslinjen (557 µµ) mycket nära en linje tillhörande
krypton, men krypton är en tung gas och kan därför
ej i märkbar mängd förekomma i de höga luftlager, över
300 kilometer ovan jordytan, i vilka norrskensbågarna
stundom visa sig, medelhöjden är enligt Störmers
mätningar omkring 120 kilometer. Wegener antar därför
att denna gröna linje tillhör ett hittills okänt ämne,
geokoronium, som skulle vara omkring 5 gånger lättare
än vätgas. Emellertid ha nyare forskningar lagt stora
svårigheter i vägen för ett dylikt antagande, varför vi
ej skola närmare ingå på detsamma. Över 210 kilometers
höjd skulle enligt Wegener denna gas vara förhärskande,
I fall denna förmodade gas ej finnes, så är vätgasen
alldeles övervägande på dessa höjder och ända ned till
omkring 85 kilometers höjd. Till följd av vätgasens lätthet
tilltar på dessa höjder, där lufttrycket ligger under 0,02
millimeter, luftens täthet endast långsamt, när man
närmar sig jordytan. Denna översta del av atmosfären
kan lämpligen betecknas såsom vätgas-regionen. Inom
detta område möta stjärnskotten redan så stort
luftmotstånd, att de blossa upp, på omkring 120 kilometers
höjd, och upplösas i stoft, så att de slockna, på
omkring 85 kilometers höjd. — E. C. Pickering iakttog också
vätets spektrum, som dock möjligen härrör från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
