- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
49

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Johnnie — Johnnie kallade mig för en groda,"

De andra brusto ut i ett gapskratt; miss
Fosbrook försökte att tysta dem och sade, att det
visserligen vore fult af John, men hon kunde ej begripa,
huru en så stor flicka kunde bära sig så barnsligt åt.

"Han och Anna hafva retat mig hela tiden,"
utbrast Bessie. De ha sprungit efter mig och dragit
i mina kläder, plågat mig på allt vis, och —"

"Ja," sade Susanna, "jag sade dig ju, att du
skulle följa med miss Fosbrook, så hade du fått vara
i fred."

"Jag har ej rört henne," sade Johnnie.

"Tyst Johnnie,"

"Han bara drog henne i klädningen och bultade
henne på armarna," sade Annie medlande.

"Bara det — och hvarför gjorde du det."

Johnnie såg stursk och förargad ut, Annie hängde
hufvudet och Elisabeth utbrast ånyo: "så göra de
alltid — de äro alltid elaka mot mig. Jag sade, att
jag skulle tala om det för er, och då sade de, att
Ida var en liten tillgjord groda och att snåla Bessie
också var en sådan;" och nu började hon gråta igen.

"Ja, det är just ett hyggligt och anständigt sätt
att tillbringa sin söndagsafton," sade miss Fosbrook,
nu allvarsamt ond. "Annie och Johnnie, jag skall
göra ett slut på detta okynne. Gå genast och lägg er."

De vågade ej annat än lyda, och gingo med
dröjande steg, mumlande att miss Fosbrook alltid tog
gnälliga Bessies parti, och det hade madam Freeman
också sagt, och de längtade riktigt, att mamma vore
hemma igen.

När de kommo upp i barnkammaren, beklagade
madam Freeman dem. Hon hade aldrig någonsin
hört, att två små snälla barn skulle bli befallda att
gå till sängs, derför att de råkat säga något, som de
icke bort, men hon kunde väl tro, att guvernanten
komme att ha sina bestämda favoriter. Nej, hon tänkte
verkligen ej lägga dem, de måste vänta, tills Mary

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:21:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stokesley/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free