- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
183

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att det var orätt, men när han såg, att både miss
Fosbrook och Sam betraktade honom med sorgsna
blickar, blef han helt förskräckt.

Somliga personer förstå ej sina fel, förrän de
blifva strängt straffade, och Henry hade så lugnat
sig sjelf med att säga, att han ej kunde hjelpa det,
att han hela tiden tyckt sig vara mera olycklig än
tadelvärd, och det var blott genom sin fars förändrade
sätt, som den öfvertygelse påtvingade sig honom, att
han gjort något illa. Han gick omkring och såg så
olycklig ut, att det var sorgligt att se honom, och
det skar fadern i hjertat, att de på detta sätt skulle
tillbringa den sista dagen. Kaptenen skulle knappast
hållit ut med detta, om han ej lofvat sin bror, att ej
tala med Henry förrän i sista stunden.

De resande skulle fara klockan sex följande
morgon, för att hinna med det första tåget. Klockan nio
på aftonen, när de fyra äldsta barnen kommo för att
säga god natt, följde kaptenen dem ut genom rummet,
och när de andra gingo uppför trappan, lade han sin
hand på Henrys axel och sade till honom: "Henry,
har du intet att säga mig?"

Henry lutade sig mot ledstången och snyftade,
ty han visste ej hvad han skulle säga,

"Du kan ej vara mera ledsen än jag, öfver att
vi på detta sätt tillbringat den sista dagen," sade
hans far, "men du vet, att jag ej kunde hjelpa det.
När du uppför dig så illa, är det min pligt att komma
dig att ångra det."

Harry kastade sig nästan med halfva kroppen
öfver ledstången och mumlade något om, att han var
grufligt ledsen och att han aldrig skulle göra
så mer.
"

"Stackars lilla gosse," sade fadern för sig sjelf,
"nog är han ledsen nu, men hur skall jag kunna veta,
om hans sorg verkligen ländt honom till nytta?"

"Ack, pappa! Jag skall aldrig göra så mer."

"Jag önskade att jag kunde lita derpå, Harry,"
sade kaptenen, i det han satte sig på trappan, och ställde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:01:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free