Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Flädermöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att den, när den hade för tråkigt på natten, gav upp ett
ilsket skrik, som inte tystnade, förrän jag kom fram till
fängelset. Den blev till den grad störande, att jag blev
tvungen att spärra in den i en stor halmhydda långt borta
ifrån min bungalow. Varje natt tvingade den mig dock att
stiga upp. Lät jag den vänta längre än som behagade den,
var den ovettig, när jag kom fram men lugnade sig strax
och nosade sedan tacksamt på mig. Den tog god tid på sig
och lämnade mig inte, förrän det behagade den och den
hade ätit upp de godsaker jag tagit med mig. Jag blev
mycket fästad vid skrikhalsen och tänkte återskänka honom
friheten. En dag lät jag riva upp ett stort hål i en av
hyddans väggar och lade mig på kvällen på lur för att närmare
iaktta min fridstörare. Det dröjde inte länge förrän
flädermusen kom ut ur hyddan. Med ett våldsamt väsande
försvann den, sedan den först flugit några gånger omkring
hyddan i nattens mörker. Det gjorde mig ont om den trogna
krabaten. Jag kunde inte somna på länge. ”Nu får jag väl
äntligen en lugn natt”, tänkte jag. Men djurets tillgivenhet
var starkare än jag anat. Till en början trodde jag, att
jag drömde, men sedan blev det klart för mig, att det inte
var någon dröm utan verklighet. Kalongen hade rivit sönder
verandans moskitnät med sin klor, trängt in i rummet och
klättrade nu omkring på min säng. Därvid klöste den mig
på ena kinden och armen. Dess skrik var så
genomträngande, att jag måste täppa till öronen. När jag reste mig
upp, omfamnade mig djuret, kröp uppför min kropp, gav
mig genom sina omfamningar en del ömma skråmor och
kunde helt enkelt inte lugna sig på grund av återseendets
glädje.
Om dagen hängde kalongen i sitt skjul, eller stannade
kvar i mitt rum, om den före dagbräckningen hittat in i
huset, klamrade sig fast vid de stänger, som tjänade till
upphängning av torkade hudar, svepte in sig i sin flyghud
och somnade. Så ofta den hörde min röst, utstötte den ett
halvhögt pipande, och om jag kom i närheten av den,
öppnade den ena sidan av sin mantel, stack ut huvudet, släppte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
