Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en tavla föreställande en scen ur bondekriget.
Man tycker sig se en skara vilda sällar kläda ut
sig i den bortjagade slottsherrens högtidskläder,
spänna hans lysande rustningar kring sina plumpa
och skräckinjagande gestalter och gapskrattande
förstöra konstverk och dyrbarheter. Men det är
just dessa konstverk och dyrbarheter, dessa
hånfullt påtagna rustningar och högtidsdräkter, som
giva scenen färg; det är Hugos metaforer och
lysande stil, som giva färg åt dikterna. I Karl
Gjellerups diktsamling »Rödtjörn» förekommer en
längre dikt, som kallas Tubal-Kain. Tubal-Kain,
apmänniskan, har funnit på att fästa en flintspets
vid ett skaft och med detta första mordvapen
genomborrat ett villebråd, som blödande ligger
vid hans fötter. Hans panna är låg, och i ögat
lyser en gnista från hjärnans fosforrika mingångar.
Hans kropp är hårbevuxen, och inför hans
djuriska fantasi ter sig den röda fullmånen som »en
Mandrillehans haarlöse Bag». Tubal-Kain känner
ingen annan glädje än grymhetens och
blodtörstens. Han drömmer om hur det nyuppfunna
mordvapnet skall befria honom från andra
rivaliserande hanar, som vid parningstiden kämpat med
honom om honorna, och så småningom tar
drömmen allt större proportioner. Då han slutligen
avlägsnar sig med ett vrål, som kommer alla
skogens blyga mimosor att sammandraga sig, har
hans breda och platta fot lämnat ett intryck i
den fuktiga sandjorden. Detta vår stamfars
fotspår fylles av blod, söm långsamt rinner fram ur
det mördade, oskyldiga djurets ådror. — Dikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
