Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENÄSSANS ’ 19
skulle gripas av svårmod och förtvivlan. Denna
förtvivlan skall naturligtvis slå ännu djupare rot hos
författare, som leva i små land, där deras
ekonomiska ställning blir ytterst tryckt och där den tid,
som behandlar människan efter hennes inkomster,
bemöter dem med intolerans och öppen
ringaktning. Där ingen hjälp står att få, brukar
resignationen dock oftast förr eller senare infinna sig som
den siste tröstaren. Den som bygger på illusioner
löper fara att själv krossas, då hans illusioner
ramla. Vi byggde på alltför många illusioner,
och de störtades alltför plötsligt över ända, att
ej en tid av sorg nödvändigt måste följa. Den
som bygger på resignationen däremot han står
upprätt, när illusionerna falla samman, och när
hans livs dagar äro räknade, räcker han med ett
vemodigt leende de sina sin hand och dör. Aldrig
skall någon varaktig lycka grundas på skälvande
nerver, men väl på resignationens marmor, även
om den kyler.
Slutligen måste betraktandet av allt det
andliga material, som vårt århundrade lagt för våra
fötter, uppväcka en känsla av triumf, alltså av
glädje. Vidare kan medvetandet om tillvarons
skuggsidor endast ytterligare skärpa vår önskan
att nästan med pietet taga vara på alla stunder
av lycka, att på allt sätt omhulda och förljuva
dem, att låta vår diktning och konst rädda dem
undan glömskan. Vi kunna icke blott deltaga i
andras lidanden utan även i deras glädje. Har
medlidandet ej en syster, som vi kunna kalla
med-glädjen ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
