Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG GUSTAF II ADOLF
VID VITTSJÖ 1612.
När konung Karl IX afled i Nyköping den 30 november 1611 och hans
17-årige son, Gustaf Adolf, i Nyköpings slottssal mottog Sveriges krona var det ett
tungt värf, han åtog sig. Landet var inveckladt i krig med Ryssland, Polen och
Danmark och trycktes hårdt af gärder och utskrifningar för kriget. Folket var
utarmadt af de tunga bördorna men besjäladt af en offervillighet och
fosterländskhet, som måste väcka vår tids största beundran, och det hyste orubblig tillit
och kärlek till sin unge konung. Denne i sin ordning kände djupt allvaret af de
plikter, han åtagit sig.
Faran var i själfva verket också stor och hotade i synnerhet från Danmark,
hvars konung, öfvermodig till följd af sista årets framgångar, stod beredd att med
starka, öfverlägsna stridskrafter bryta in i hjärtat af Sverige. Gustaf Adolf sökte
öppna fredsunderhandlingar. Han bortlade titeln konung af Lappland, som Karl
IX anlagt, hvilket var en af danska konungens krigsorsaker, samt lät rådet i ett
bref till denne väcka förslag om fred. Men allt var förgäfves. Danske konungen,
Christian IV, var ung och ärelysten samt berusad af de vunna framgångarne, och
det var helt naturligt, att han skulle vilja fullfölja dem, isynnerhet som han gjort
stora krigsrustningar. Hans plan synes hafva varit att bemäktiga sig fästningarna
Elfsborg och Gullberg samt den nyanlagda staden Göteborg, Sveriges enda plats
vid västerhafvet, samt att från Kalmar rycka mot Jönköping, då ju både
Väster-och Östergötland skulle ligga öppna för honom. För att fullfölja dessa planen hade
han >ein väl rustad och omsorgsfullt utbildad fälthär på 40,000 man, mot hvilken
Gustaf II Adolfs endast disponerade relativt svaga stridskrafter.
Sannolikt hade Gustaf Adolf tanke på att samla sitt folk på en punkt och att
anfalla fienden i Halland, innan Christian IV hunnit öfverföra hela sin här från
Danmark, men denna plan förkastade han snart såsom alltför vågsam och farlig.
I stället tågade han själf nedåt Kalmar, som föregående år genom förräderi af dess
kommendant, Christoffer Some, kommit i danskarnes våld, och lämnade åt hertig
Johan af Östejrgötland samt Jesper Matsson Cruus att skydda Jönköping eller, om
lämpligt tillfälle erbjöd sig, att infalla i Halland. Mot Kalmar kunde dock
Gustaf Adolf ingenting uträtta.
Emellertid hade danske fältherren Rantzau infallit i Småland i Värends och
Sunnerbo häiad, och härjade och brände ; 70 hemman lågo i aska efter hans
framfart därstädes. För att tvinga honom bort från Sunnerbo beslöt Gustaf Ado.li
att göra ett hastigt infall i Blekinge, men innan detta kom till utförande, tvangs
Rantzau af inträffadt blidväder att draga sig tillbaka. Kort därefter inbröt
han dock helt oförmodadt i de närmast öster om Sunnerbo belägna häraderna och
brände by efter by ända till Växjö, hvilken stad jämte domkyrkan och Kronobergs
slott äfvenledes uppgingo i lågor. Nu bröt Gustaf Adolf med 3,000 man upp från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
