Sveriges historia under den nyaste tiden från år 1809 till år 1875 / 30 (1881) Author: Teofron Säve Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

unge officer var ingen vän af hertigens af Augustenborg kandidatur; liksom
flere andra svenskar, synnerligast inom hären, önskade han till tronföljare
en krigare, framför allt en fransk marskalk, öfvertygad, att Sverige genom en
sådan lättast skulle vinna allians med Frankrike och hämd på Ryssland.

Af de franska marskalkarno var Bernadotte, prins af Ponte Corvo,
särskildt känd i Sverige genom den beröring, hvari han kommit till
svenskarne under de sista krigen, och på denne i första rummet hade äfven
Mörners tankar fallit. Ungdomlig, djerf och tilltagsen och på samma gång
uppfyld af önskan att gagna sitt fädernesland, hade Mörner förstått skaffa sig
kurirbrickan i afsigt att i Paris på eget bevåg utse en tronföljare åt Sverige.
Han uppsöker en fransk kapten La Pie, hvars bekantskap han gjort vid ett
föregåendo besök i Paris, och meddelar honom sina planer, och La Pie
styrker honom i hans tankar, att Bernadotte vore att föredraga framför

17. Örebro på 1780-talet.

Macdonald, Eugéne Beauharnais med flere, som Mörner hade på förslag. Genom
La Pie och den svenske generalkonsuln Signeul skaffar sig Mörner de
upplysningar och den hjelp han behöfver för att sammanträffa med marskalken;
han uppsöker Bernadotte och finner honom, huru förbehållsamt denne än
yttrade sig om sjelfva saken, ej obenägen för förslaget; ja, Bernadotte
skyndar till och med efter samtalet med Mörner att gifva kejsaren del deraf.
Napoléon, som officielt blifvit underrättad om svenska regeringens tankar,
betraktade hela saken som ett hjernspöke, men förklarade, att han ej ville
inblanda sig deri. Vid Mörners sista uppvaktning (27 juni 1810) gaf
Bernadotte honom tillstånd att meddela, det kejsaren ej hade något emot
Bernadottes val, äfvensom att han sjelf mottoge det samma, om det fölle på honom.

Det är lätt att föreställa sig statsministern von Engeströms häpnad vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>