Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en sådan äfven i do svenska statsmännens ögon fullt berättigad. Också
finna vi, att underhandlingar fördes under året 1811 om ett förbund mellan
Sverige och Frankrike, med hvilka underhandlingar Napoléon näppeligen
hade mera allvar än Karl Johan. Sjelf drog äfven den förre, oklokt nog,
försorg om, att förhållandet mellan honom och den svenska regeringen blef
spändt. Hvad den svenska allmänheten önskade, var förbund med
Frankrike, hämd på Ryssland, men på samma gång vänskap med England och
befrielse från kontinentalsystemet, hvars stränga tillämpning på ett land med
Sveriges insulära läge under då varande förhållanden var det samma som
dess ruin. Men Napoléon var långt ifrån att vilja medgifva någon lindring
i detta system. Förbittrad öfver, att Sverige, trots freden i Paris, öfver
Göteborg och andra hamnar fortsatte sin handel med England, förifrade han sig
mot svenska sändebudet i Paris, statsrådet Lagorbjelke, och yrkade kort
derpå genom sin minister i Stockholm, att den svenska regeringen skulle
förklara England krig (13 november 1810). Sverige måste foga sig efter
den väldiges vilja, men underrättade samtidigt England, att krigsförklaringen
blott vore en demonstration, förestafvad af omständigheterna och utan
betydelse. Sålunda förebygdes alla vapenskiften, och den förra smyghandeln
fortgick såsom förut, ostörd af de båda ländernas myndigheter, till största
fordel för Sverige.
Missnöjd härmed, sökte Napoléon, genom det ena Sveriges värdighet
kränkande steget efter det andra, tvinga den svenska regeringen till ett
verkligt krig med England. Hans fordringar, att 2 000 svenska matroser skulle
utlemnas för att bemanna franska flottan i Brest samt att fransk
tullbetje-ning skulle anställas i Göteborg för att förebygga den der företrädesvis
blomstrande smyghandeln, ville den svenska regeringen ej bevilja, men
der-emot kunde hon ej förhindra, att svenska handelsfartyg våren 1811
upp-bragtes af franska kapare, att svenska skepp, som ingått i tyska hamnar,
seqvestrerades och att deras besättningar affördes till Antwerpen och Toulon
för att tvingas till tjenstgöring på Frankrikes flottor, att den franske
ministern i Stockholm Alquier mot den svenska regeringen uppförde sig på
ett mot all diplomatisk sedvänja synnerligen stötande sätt, och att slutligen
Napoléon i januari 1812 lät en fransk armekår besätta det svenska
Pommern och bortföra de der förlagda svenska trupperna. Genom denna sista
våldsåtgärd hade Napoléon i sjelfva verket brutit freden med Sverige.
Knapt hade också underrättelsen om fransmännens infall i Pommern blifvit
känd i Sverige, innan generaladjutanten grefve Karl Axel Lövenhjelm
afsändes till Petersburg för att med kejsar Alexander, hvilken redan såg
kriget mellan sig och Napoléon förestående, underhandla om ett hemligt
förbund mellan Sverige och Ryssland. Den ledande grundtanken i dessa
underhandlingar var Norges förening med Sverige. Till denna förening fann sig
äfven kejsar Alexander föranlåten att lemna sitt medgifvande, och på denna
grundval afslöts den 5 april 1812 fördraget i Petersburg. De båda
makterna förbundo sig till att med en förenad här af 25 000 till 30 000 sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
