Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När grymt sig förbyter
ditt jordiska väl,
när höstvinden ryter,
gråt icke, o själ!
det ler bortom håfven
mot fogeln en strand,
på hinsidan grafven
är äfven elt land,
förgyldt af den eviga morgonens brand.”
En annan poet skulle ha nöjt sig med de sex
första stanzerna, och hans lilla naturmålning hade
varit förträfflig; hvad som deremot här egentligen
karakteriserar Stagnelius, är just den sjunde stanzen,
och det är uppenbart, att alla de föregående errdast
tillkommit för denna sistas skull. Så inlade han,
under det stora flertalet af sina mörkare stunder, en
vemodigt allegorisk ,,arriére-pensée” nästan i allt
hvad han skref; det låg en gång för alla i hela
hans verldsåskådning en disharmoni, som fåfängt
söker dölja sig under språkets harmoni, och som
rycktals hämnar sig genom elt och annat utbrott af
en dess mer öfverretad sinnlighet, som hans
öfver-sinnliga trånad eljest innebär snart sagdt ett
trap-pistiskt underkufvande af allt hvad som hos oss
arma menniskor är jordiskt.
Hvad beträffar Stagnelii större dramatiska och
episka arbeten, måste man visserligen icke fördölja
att han här delar mycket af de samma
ofullkomligheter, som vidlåda de flesta bland våra öfriga förfat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
