Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Köpenhamn gingo vi till
Kristiansand, därifrån till Leith, från Leith pr
järnväg till Liverpool, där vi uppehöllo oss i
2½ dygn. Vi hoppades att få komma
ombord på Hvita Stjernliniens bekväma och
snabba ångare, men fördes i stället på ett
gammalt skrof, som bar namnet S. S. Spain
och tillhörde nationallinien. Här
instufvades emigranter som boskap, och mycket
större antal än som lofligt var medtogs. Här
dvaldes tillsammans svenskar, danskar,
norrmän, ryssar, tyskar, engelsmän och irländare.
Det vildaste lif fördes här, och de stackars
kvinnor, som voro med, voro mera än
beklagansvärda. Det gick ingen dag, utan att irländarne
stälde till spektakel, ena minuten slogs man i den
ena ändan på båten, andra minuten i en
annan ända. Tolk fans ombord, men vi sågo
honom icke under hela resan. Då vi gingo
till kaptenen för att klaga blefvo vi icke
förstådda. Slagsmål egde äfven rum
mellan svenskar och engelsmän. Tre
irländare bröto under bataljerna armarne af sig.
12 dygn räckte denna, som det utlofvats,
»angenäma» resa mellan Liverpool och
Newyork. En del af oss fortsatte färden till
Crawford. Ingen har ännu lyckats erhålla
arbete.
Dietiskt bord kommer denna sommar
att införas vid Warbergs hafsbadanstalt.
Då matsedeln icke torde böra vara
främmande för privathus meddela vi här
densamma:
Måndag.
Kl. 8,30. Thé, Chokolade, Cacao, Mjölk, Brödsoppa
Hafrevälling, Smör och rostadt bröd,
Kungsbröd, Carlsbadergipfel, Ägg, kallt
Kött och Marmelade m. m.
» 11—12. Finskrapadt halstradt Oxkött med
Potatismos.
Höns-Gelée.
» 3—4. Soup à la Reinö.
Sollo fritte och Citron.
Rostadt unghöns.
Plommon.
» 8,30. Thé.
Halstrad Kalfcotlette.
Tapiocagröt.
Tisdag.
Kl. 8,30. Se Måndag.
» 11—12. Finskrapad rökt skinka och Spenat.
Oeuf sur le plate.
» 3—4. Soppa på Kalfbräss.
Piggvarr och sauce hollandaise.
Halstrad Entrecotes och späda Morötter.
Drufvor.
» 8,30. Thé.
Kallt rostadt Höns med Vinbärs-Gelée.
Hafregröt.
Onsdag.
Kl. 8,30. Se Måndag.
» 11—12. Kalfhufvud naturelle.
Halstrad Fårcotlette.
» 3—4. Tapiocasoppa.
Torrstekt Rödspätta och sauce Vinaiger.
Rostbiff och Grönsallad.
Äpplecompott.
» 8,30. Thé.
Vienerschnitzel.
Risgröt.
Torsdag.
Kl. 8,30. Se Måndag.
» 11—12. Halstrad Chateaubriand.
Sparrisomelette.
» 3—4. Boullion.
Kokt Kolja och syrlig Sås.
Oxtunga med Caprissäs.
Vin-Gelée.
» 8,30. Thé.
Kall Rostbiff.
Korngröt.
Fredag.
Kl. 8,30. Se Måndag.
» 11—12. Gelée på Fisk.
Halstrad Fårfilet.
» 3—4. Spenatsoppa.
Hvitling och Anjovissås.
Dufva och Vinbärsgelée.
Citronomelette.
» 8,30. Thé.
Kall Kalfstek.
Sagogröt.
Lördag.
Kl. 8,30. Se Måndag.
» 11—12. Kalfbräss.
Gelée på Oxmule.
» 3—4. Liguminos-soppa.
Fiskfärs och Tomatosås.
Ungersk Biffstek och späda Turska bönor.
Ananas.
» 8,30. Thé.
Kall Kyckling.
Mannagröt.
Söndag.
Kl. 8,30. Se Måndag.
» 11—12. Omelette aux Finesherbes.
Gelée på Kalftunga.
» 3—4. Köttsoppa med klimp.
Kokt Torsk och sauce hollandaise.
Rostbiff.
Sparris.
Apelsinomelette.
» 8,30. Thé.
Kall Rostbiff.
Hafrevälling.
Den första hjälpen vid
plötsliga sjukdomsfall m. m.
Landtbrukaren är i allmänhet icke i
tillfälle att vid plötsliga sjukdoms- eller
olycksfall i familjen eller bland tjänstpersonalen
kunna rådfråga en läkare och måste därför
i dylika fall närmast lita på sig själf. En
viss kännedom af den erforderliga första
hjälpen, som bör lemnas, är därför
oeftergiflig för landtbrukaren, men kanske i ännu
högre grad för hans fru, så att icke ett
hufvudlöst handlingssätt och bakvända
föreskrifter skola ännu mera försämra det onda. Vi
återgifva därför i sammandrag följande af
den berömde läkaren prof. d:r von
Nussbaum i ett för kort tid sedan hållet föredrag
meddelade råd och upplysningar vid
plötsliga sjukdomsfall.
Om på en resa, på ett förlustelseställe,
på gatan, i en kyrka eller hvar i öfrigt som
hälst en medmänniska plötsligt blir
illamående, så hyser visserligen hvarje människa
en önskan att kunna hjälpa, men den goda
viljan är icke alltid tillfyllest. Vid dylika
plötsliga sjukdomsfall är den yttersta
försigtighet af nöden, så att man hjälper på
det rätta sättet och icke åstadkommer
motsatsen mot hvad som för den sjuke är godt
och nyttigt. Låtom oss t. ex. antaga, att
man ser en person svimma, falla i vanmakt.
Vanligtvis ser man människor springa fram
och hjälpa upp den sjuke eller sätta honom
på en stol. Detta sätt att hjälpa är
fullkomligt oriktigt. Hos en afsvimmad har
hjärtat blifvit uppfyldt med blod, men
hjernan är däremot blodtom. Man skall därför
aldrig bjuda till att resa en afsvimmad upp
utan tvärtom låta hufvudet ligga lägre än
den öfriga kroppen. Detta kan bäst ske på
det sättet, att man lägger patienten på ett
bord och låter hufvudet hänga ned öfver
kanten eller att man höjer den afsvimmades
fötter. Endast i detta läge är hjärtat snart
åter i stånd till att drifva blodet uppåt; den
sjuke skall inom ett par minuter komma till
sig själf och slå upp ögonen. Naturen har
i sin godhet vid många sjukdomar själf
anvisat läkemedlet. Den afsvimmade störtar
till marken, och det gifves icke något bättre
för honom. Man skall därför icke låta denna
vink af naturen gå opåaktad förbi. När
man lagt den afsvimmade i det riktiga
läget, bör man lossa på hans kläder, badda
hans ansigte, i synnerhet pannan, med kallt
vatten och använda så kalladt engelskt
luktsalt. Sedan den sjuke så småningom
kommit sig, är det lämpligast att gifva honom
ett glas friskt öl, hvilket är bättre och
verkar hastigare än vin eller bränvin.
Ofvannämda förfaringssätt bör man
likaledes iakttaga, då det gäller en person som
fallit ned från en höjd eller blifvit slagen
af nedfallande tyngre föremål. Antag t. ex.
det fall, att en person störtar från en
balkong eller kullkastas af ett afsågadt träd,
så ha båda lidit kontusioner eller stötar i
hjernan; de blifva bleka och kalla. Fullt
faktiska undersökningar hafva gifvit vid
handen, att vid hjärnkontusioner endast en
blodbrist i hjärnan inträdt. Man har på grund
häraf framstält hjärnkontusioner äfven på
konstgjord väg och funnit, att kontusionen
kan framkallas så väl genom flera mindre
slag som ock genom ett enda kraftigt
sådant. Man har gjort dylika experiment på
hundar och vid dissektionen funnit att,
ingenting i hjärnan blifvit på något sätt
skadadt, utan att en blodtomhet i hjärnan
varit för handen. Om således denna
blodtomhet upphäfves, kan den sjuke åter blifva
fullkomligt frisk. Hela behandlingen hvilar
alltså därpå, att man går till väga med den
olycklige på samma sätt som vi förut
omtalat, när det gälde en afsvimmad, d. v. s.
lägger honom med hufvudet nedåt, lossar
på hans kläder, bäddar hans panna och
närliggande partier med kallt vatten o. s. v.
En person, som är behäftad med
fallandesot (epilepsi) skall man lika litet resa upp.
När han träffas af sitt onda, faller han
omkull, gör krampaktiga ryckningar, slår med
händer och fötter o. s. v. När något dylikt
inträffar, finnes det alltid beskäftiga
människor, som tro att de handla rättast i att
hålla fast den sjukes händer, resa honom
upp o. s. v. Detta är alldeles oriktigt. Om
ett epileptiskt anfall på detta sätt
undertryckes med våld så finnes fara för handen,
att anfallet snart återkommer igen. Man
låter därför den epilektiske rasa ut och ser
endast till, att han icke skadar sig själf. I
fyra fall är det således, som man icke skall
resa en plötsligt sjuk upp från marken: när
det gäller en afsvimmad, en nedstörtad, en
våldsamt kullslagen och en, som är
behäftad med fallandesot.
Motsatsen mot det sagda måste däremot
alltid ske med personer, som träffats af
slaganfall. Här är det nödvändigt, ja, absolut
nödvändigt, att den sjuke reses upp. Den
sjuke har ett blodrödt eller mörkblått
ansigte, slappa kinder, är het o. s. v. Ett
slaganfall är en blodstockning åt hufvudet.
Blodet trycker på hjärnan, en åder har
sprungit. Om man således låter honom
förblifva i liggande ställning, kan
förblödningen blifva så stark, att döden inträder. En
person, som träffats af slag, måste ha ett
upprätt läge med högt liggande hufvud.
En olycka, hvartill man ofta blir vittne,
är att personer blifva öfverkörda. Dylika
förefalla genast efter olyckan som döda,
men om man ser noggrannare efter,
upptäcker man ofta icke den minsta yttre skada.
Och dock kunna de vara döden ganska nära,
en tarm har t. ex. blifvit skadad, lefvern
krossad o. s. v., men på huden blir man
icke varse någon skada, emedan kroppen, i
synnerhet hos barn, är elastisk och ger
efter för trycket eller stöten. I dylikt fall
gifves det för en lekman icke flere än två
medel för den första hjälpen: kyla och
kompresser. Därigenom kan man måhända
förhindra den inre blödningen och sålunda
rädda den skadade. Pågjutning af kallt vatten
vare sig medels en svamp eller genom
fuktadt linneomslag lemnar därför nästan alltid
hopp om lifvets räddning.
Vid andra olycksfall åter, såsom t. ex. då
någon drunknat, går man till väga på
samma sätt, som om man hade att göra med
en person, som blifvit kväfd, strypt eller
hängd. Alla dö af brist på luft. Man
rengör först näsa och mun från smuts och gyttja
samt öppnar på kläderna, och då det
nödvändigaste är att skaffa den förolyckade luft,
så måste man använda den s. k. artificiella
respirationen. Det härvid tillämpliga
förfaringssättet är ytterst enkelt. Man lägger
händerna under bröstvårtorna och trycker
kroppen långsamt hvar tredje sekund
tillsammans, hvarigenom man åstadkommer en
rörelse af bröstkorgen såsom vid den
naturliga andhämtningen. En dylik artificiel
andhämtningsprosess räddar ofta lifvet. Den
förolyckade börjar snart att själf åter
andas och kan sedan af läkaren fullständigt
återställas.
Ett annat blir förhållandet, om den luft,
där man blifvit kväfd, varit förgiftad. Här
gäller det att gå till väga med yttersta
försigtighet för att icke själf råka i olycka.
Det första man har att göra, om t. ex.
någon befinnes medvetslös i ett rum, fyldt med
koloxidgas, är att slå in fönster och dörrar
och dymedelst släppa in frisk luft. Kan
man på detta sätt lyckas att utan fara för
sitt eget lif komma in i rummet, skall man
genast föra den kväfde till en fri, luftig
plats, använda, såsom i förra fallet, den
artificiella andhämtningen och begjuta den
sjuke med kallt vatten. Ännu farligare än
koloxidgasen är lysgasen. Blandar sig denna
med luften och inträder någon med ett
brinnande ljus i ett med denna gas fyldt rum,
så inträffar en häftig explosion.
Förfaringssättet härvidlag är detsamma som i
föregående fall.
Ett hos oss ofta plötsligt inträdande ondt
är indigestionen. En indigestion
(förstoppning) inträder, då man antingen ätit alltför
mycket eller förtärt för mycket af någon för
ens konstitution icke lämplig föda. I många
fall är äfven här naturen själf den bästa
hjälparinnan, men ofta kan detta icke vara
händelsen. Det bästa man då har att göra
är att man genast bringar
ämnesomsättningen i verksamhet. Man går t. ex. på
tåspetsarne med utsträckta, något belastade
armar af och an i rummet, gymnastiserar
måttligt armarne, eller kan man gnida sig
med en i eau de cologne fuktad duk o. s.
v. Är indigestionen förorsakad genom
förgiftning (giftiga svampar eller dylikt) är
saken betänkligare, enär
förgiftningssymptomer uppträda först efter matsmältningens
inträdande och giftet då redan hunnit
komma in i tarmarne.
Vid alla förgiftningar, de må nu ha
hvilket namn som hälst, gifves det ett
förträffligt sätt, nämligen att söka förtunna och
afföra giftet. Det bästa medel härför är att
dricka så starkt té som möjligt. Äfven
hett vatten eller kamomillté kan med
fördel användas. Téet har likaledes den
egenskapen att det lifvar
hjärtverksamheten, som genom förgiftningen blifvit
förlamad. Giftet kan komma i kroppen
äfven genom yttre skador, såsom bett af
insekter, ormar eller hundar. Det vigtigaste
och första man härvid bör göra är att
förhindra, att giftet tränger fram till hjärtat.
Därför måste man underbinda den skadade
kroppsdelen, så att vägen till hjärtat blir
afspärrad. När detta skett urtvättar man
såret och pålägger ett förband med karbol
eller dylikt, hvarefter man bör dricka ett
så svart té som möjligt.
Har en person blifvit illa bränd finnes
för en icke-läkare helt litet att uträtta. Hvad
han ändock nödvändigt måste komma ihåg
att icke låta transportera den sjuke förr,
än såren blifvit förbundna och smärtan stillad.
Ett slags förgiftning är äfven förfrysning.
Blodet har förfrusit och då det upplöses
genom värmen är det giftigt. En förfrusen
bör därför endast helt långsamt uppvärmas,
så att endast en ringa del af det frusna
blodet kommer in i kroppen. Man gnider den
förfrusne med snö, lägger honom i en kall
bädd, frotterar honom med en borste och
för honom först efter ett par timmar i ett
varmt rum. En förfrusens tillstånd kan
räcka i 5 till 6, ja, ända till 14 dagar, utan
att han behöfver vara död. Till det yttre
visar den förfrusne alla dödens tecken, men
en liten kommunikation mellan hjärtat och
lungorna är dock nästan alltid för handen.
För att få konstateradt, huruvida lifvet ännu
finnes kvar, lägger man örat till trakten af
hjärtat, då man kan förnimma dess slag,
eller använder man den s. k.
nålundersökningen. Kraftiga, friska, välfödda
människor kunna utan skada fördraga ganska stark
köld.
Så snart någon blir sjuk, ordinerar
läkaren, att den sjuke genast skall intaga
sängen. Sängen är vid hvarje sjukdom den
vigtigaste faktorn. I bädden upptages den
inre värmen åt kroppen och fördelas åt dess
yttersidor. Ofta veta vi egentligen icke
riktigt, hvad det är som felar oss, och vi kunna
icke upptäcka någon sjukdomsorsak. Feber
inträder o. s. v. I ett dylikt fall må man
tänka på, hvad en af detta århundrades
största praktiker, Heim, yttrade till sina tre
söner, hvilka alla blefvo läkare: »Vid alla
febersjukdomar är det bra att hålla
hufvudet kallt, fötterna varma och ett öppet lif».
Rättegångs- och Polissaker.
Vittnesförhör om trävarulast. Till
Hernösandsposten meddelas: Vid
rådstufvurätten i Sundsvall hade J. H. Hancock
i Newcastle anhållit, att faktorerna N.
Olsson, E. Olsson och O. A. Viklander, alla
vid Sunds ångsåg i Sköns socken, måtte
kallas att såsom vittnen höras vid nämda
rådstufvurätt om beskaffenheten af en utaf
hr Axel Berggren i Sundsvall till Hancock
försåld och afskeppad last trävaror. Enär
rättegång angående den sak, hvarom
vittnena skulle höras, icke vore anhängig,
förklarade emellertid rådstufvurätten stämning
å de nämda personerna icke böra
meddelas. Häröfver anfördes besvär i Svea
hofrätt, som funnit den af rådstufvurätten
åberopade omständigheten icke lagligen utgöra
hinder att meddela den begärda
stämningen, hvadan målet till rådstufvurätten
återförvisades.
Ingen nåd! K. m:t har i dagarne
afslagit 3 nådeansökningar, nämligen från
handlanden O. W. Wikström, dömd 1887
af Piteå rådstufvurätt till 2 års straffarbete
och 3 års vanfräjd för förande af falsk
inventariibok;
artilleristen A. Lindholm, dömd 1886 af
Vendes artilleriregementes krigsrätt till 3
år och 2 dagars straffarbete för våld mot
öfverordnad krigsman; samt
N. J. Bengtsson-Hildebrand, dömd 1886
till 5 års straffarbete för utprångling af
veterligen falska mynt.
En mans väg till ena pigo.
Handlanden P. Johansson i Vattevalla af Ljusdals
tingslag hade för att träffa en piga hos
Sigrid Johansson i Måga en natt inslagit 2
fönsterrutor till köket, inkrupit dit och där
uppehållit sig en del af natten. För detta
sitt inbrott har Johansson af högsta
domstolen dömts att böta 300 kr. samt att i
kostnadsersättning utgifva kr. 25.40.
Dömd för vårdslöshet mot
borgenärer. Handlanden Emil Pettersson i
Storbyn, Färila socken, dömdes af underrätterna
att för uppenbar vårdslöshet mot sina
borgenärer undergå fängelse i en månad.
Denna dom är af k. m:t faststäld.
Dömde beväringsmän. Dalregementets
krigsrätt har den 24 maj dömt dels
beväringsmannen No. 2 162/1888. Mickola Anders
Hansson från Hansjö i Orsa socken till 3
månaders fängelse, därför att han, som vid
inskrifningsförrättningen lemnat tillbaka den
för honom utfärdade inskrifningsbok och
blifvit från sitt hemvist hemtad för
undergående af vapenöfning, efter ankomsten till
mötet vägrat fullgöra sin
beväringsskyldighet, dels beväringssoldaten No. 65 159/1888
Alfred Nilsson från Barkergärdet i Stora
Tuna socken till två månaders fängelse
därför att han vägrat att åtlyda hvad förman
under tjänstens utöfning och i hvad som
angått tjänsten honom anbefallt.
Den förstnämde hade af religiösa skäl
till och med vägrat att påtaga kronans
uniform.
Hvad är det för trådar som gatorna äro
öfverspunna med? frågar en resande en stockholmare.
— Det är telefontrådar.
— Men en del af dem är ju tjocka och andra
tunna.
— Ja, de tjocka äro för dem som äro lomhörda.
Strödda underrättelser.
Praktiserad nykterhetstalare
uppträdde nyligen i en Småländsk församling. Han
hade fordom varit förmögen men »supit af
sig» allt — det var nu allom bekant, men
få trodde att han både gripande och
humoristiskt skulle kunna skildra huru
rusbegäret vaknar, och hurudana dess följder te sig,
så från andlig som verldslig synpunkt. Den
mest lyckade karrikatyr gjordes af honom
öfver kopparslagare och bondånger samt
öfver det sätt, hvarpå suparenas hustrur
bemöta sina män så länge de äro måttliga,
och sedan det himmelsvidt skiljaktiga —
då gubben fått ett glas för mycket. Ur sin
lefnadsbeskrifning berättade han små
roligheter, som han kallade det. Han hade som
resehandlande besökt en hel mängd städer,
och där hade ingen människa sett honom
nykter mer än en gång. Just den gången
fördes han till poliskammaren. »Jag såg väl
alltför förarglig ut när jag var nykter»,
hette det.
En soldat uti fält skall, enligt ett å
mötesplatsen Sannahed hållet föredrag, bära i
sin packning nedanstående:
En rensel med remmar, en kappa, en
ylletröja eller ylleliffoder, 2 skjortor, 2 par skor,
2 par kalsonger, 2 par yllestrumpor, en
kopparflaska, hvilken användes som kokkärl vid
vissa tillfällen, en mattornist, en skoborste
med blanksmörjsask, 8 patronpaket,
hvardera innehållande 10 patroner, en
skyddstältdel samt stångdel, en faschinknif, en
mindre andaktsbok, en kaffedosa, 3
matportioner, en påse för dagens proviant.
Dessutom skola medföras fotlappar, spegel, samt
nåltyg och de bärbara verktygen.
Af ofvanstående förteckning kan man lätt
finna, att en soldat måste för att under
stränga marscher kunna uthärda fältlifvets hårda
strapatser hafva en starkt bygd kropp samt
god hälsa o. s. v., anmärker N. A.
Ett drama ombord å Thingvalla. Den
stora danska emigrantångaren Thingvalla
var på hemväg med utställningsgäster och
till fosterjorden längtande skandinaver. Man
hade angjort Kristianssund, och Thingvalla
styrde utomskärs mot Kristiania. Bland de
ombord varande befann sig en ung, norsk
familj, man, hustru och ett litet barn. Han
hade förlorat det mesta af sina pänningar
därute och vände nu hem för att verka
med återstoden i lugnare, mera kända
förhållanden. Rätt som det är kommer den
unga kvinnan bort till sin man, som står
midskepps, och ber honom taga barnet ett
ögonblick. Så går hon förut och — kastar
sig i hafvet.
Under rop och förvirring ombord kastas
bojar ut, maskinen slår back och båt
sättes i sjön. Denna lyckas dock endast berga
den olyckligas lik.
Och medan deltagande ögon fyllas med
tårar, slår propellern ånyo sina slag, och
kolossen ångar vidare till Norges
hufvudstad, där en bår föres i land, följd af en
djupt skakad make och ett litet gråtande
barn.
Om den tillämnade
järnvägsanläggningen mellan Jerusalem och
Medelhafvet äro vi i tillfälle att meddela följande:
Banan, som utgår från staden Jaffa,
kommer att därifrån fortgå i sydostlig riktning
öfver Yazur, Beit-Dejan, Ludd, Yalo, Soba
och Kustul till Jerusalem. Dess längd
kommer att blifva vid pass 55 kilometer. Åt
hvilken högsta ledningen af ifrågavarande
anläggning kommer att anförtros, är ännu
ej tillfullo afgjordt. Däremot är det visst,
att såväl tyska som engelska ingeniörer
komma att till ganska stort antal användas vid
arbetet. Anläggningen är förenad med rätt
betydande tekniska svårigheter i följd af den
delvis oländiga terrängen och de starka
sluttningar, som banan på flera ställen kommer
att framte. Jerusalem ligger 750 à 790
meter öfver Medelhafvets yta och kräfver i sin
närmaste omgifning hvarjehanda
konstarbeten, hvilka i hög grad komma att taga
ingeniörernas skicklighet i anspråk. För
såvidt ej oförutsedda hinder inträffa, antages
anläggningen vara till alla delar färdig
1891.
Utländskt skiljemynt i Tyskland.
Enligt generalkonsulatets i Hamburg rapport
har den tyska riksregeringen utfärdat en
kungörelse af den 16 maj, hvari förordnas att
från den 1 nästkommande juli i allmänhet
främmande skiljemynt icke må gifvas eller
mottagas såsom betalning inom
riksområdet.
Vid en tanduttagning hos Shahen af
Persien, hvars hoftandläkare har förmånen
att vara svensk och heter Hybinett, tillgår
på följande sätt, enligt en utländsk tidnings
berättelse:
Efter moget öfverläggande och många
rådplägningar med sina läkare och
ministrar, fattade hans majestät efter mycken
tvekan beslutet att låta utdraga en tand,
som plågat honom. Skyldigheten att
fullgöra operationen, hvilken naturligtvis är att
betrakta som en statshandling, åligger
hoftandläkaren, en europé som till följd af sin
oumbärlighet, i synnerhet i shahens och
prinsarnes harem, intager en mycket hög
och ansedd ställning. Han har öfverstes
rang och är khan. Hans majestät inväntar
det stora ögonblicket sittande i en länstol,
omgifven af statens högsta embetsmän och
sina läkare. Tandläkaren står med sina
instrument på vederbörligt afstånd tills han
framkallats af shahens temligen barska:
— Hybenette, bya inscha (kom hit).
Shahen sluter ögonen, och häraf
begagnar sig förste ministern för att krypande fram
till honom lägga en tung, med guldmynt
fyld pung vid hans fötter, som plåster på
smärtan. De andra närvarande höga
embetsmännen följa hans exempel. Nu
anbringas tandnyckeln och — vips — tanden
är borta. Ett allmänt gladt »bravo»
uppstämmes, man lyckönskar shahen och hans
tandläkare, och den senare får ur shahens
egna händer en af de med guldmynt fylda
penningpungarne samt en mycket dyrbar
sidenschal. Shahen betraktar den uttagna
tanden, skänker henne därpå åt någon af
sina gunstlingar och ser slutligen med
belåtna blickar på den klingande skatt, som
hopats vid hans fötter.
Guldutförsel från Amerika. Från
NewYork har under förra veckan sändts
ovanligt mycket guld till Europa,
hufvudsakligen till London, dels därför att
varuexporten till Europa varit ringa, så att
tillgången af trattor på Europa är obetydlig, dels
därför att penningbehofvet är mindre än på
länge; Newyork hade nämligen i fjol
stark bygnadsverksamhet, som tog mycket
penningar, och då denna träffats af ett
bakslag i år, har penningmarknaden rönt
inverkan däraf. Ångbåtarne från Newyork
skulle i onsdags medföra 3,350,000 dollars
och på torsdagen skulle sändas ytterligare
1,500,000 dollars.
Från ryska hofvet skrifves under den
19 maj till »Correspondence de l’Est»:
Vid den vid midnattstid celebrerade
påskmessan uppträdde de montenegrinska
prinsessorna för första gången förda vid armen
af storfursten-tronföljaren. Denna händelse
har helt naturligt haft till följd, att ryktet
om ett tilltänkt giftermål mellan
storfurstentronföljaren och den ena af prinsessorna
ånyo framkommit med stor bestämdhet.
Montenegrinerna ha å sin sida på senaste
tiden icke brustit i uppmärksamhet mot den
ryska kejsarfamiljen. Med anledning af den
ryske skalden Maikoffs jubileum skickade
prinsen och prinsessan Karageorgewitsch
hjärtliga lyckönskningar till honom.
Storfurst Konstantin Konstantinowitsch har till
Maikoffs ära skrifvit en schwungfull dikt,
hvilken länder den furstliga skalden till ära
i ännu högre grad än den besjungne poeten.
Storm på hafvet. Ångaren »Werra»
tillhörande Nordtyska Lloyd i Bremen,
råkade på sin sista resa till Newyork ut för
en fruktansvärd storm. En störtsjö satte
hela ångaren under vatten. Den bortslet
utkikshytten, krossade den främste
räddningsbåten och bortspolade 30 fot af
skansklädnaden. Ventilationsapparaterna
bortspolades och en mängd vatten trängde ned
i de undre skeppsrummen. Fem matroser
kullkastades på däck och erhöllo svåra
skador i hufvudet och ansigtet. Sjön stötte så
häftigt mot den 440 fot långa jätteångaren,
att den skakades i alla fogningar.
Passagerarne sprungo förskräckte upp ur sina
bäddar. De trodde att en sammanstötning
egt rum. En panik hotade att utbryta bland
de 800 mellandäckspassagerarne, då de
funno att de icke kunde komma upp på däck,
därför att trappan instörtat. Kaptenens och
styrmännens sinnesnärvaro och
kallblodighet hade man att tacka för att de
uppskrämde emigranterne blefvo åter lugna.
Efter olyckshändelsen måste ångaren ligga
bi sex timmars tid för att reparera
skadorna.
Kinesiskt pansar. En meddelare till
tidskriften »World» skrifver att den äldre
kinesiska krigsutrustningens pansarsköldar
icke sälian bestodo af papp. De erbjödo
ett svagt skydd mot bajonettstygn och
nästan intet mot kulor. I sista kinesiska
kriget, som slutade med intagandet af Kanton
(1857) och Peking (1858), kommo engelska
soldater i handgemäng med fantastiskt
utrustade kinesiska krigare. Dessa något tungt
kämpande soldater syntes vara osårbara.
Hugg och stygn gledo bort från deras kropp
och de skott som träffade dem, syntes fälla
dem mera genom den häftiga stöten än
genom att skada dem. Då man undersökte
de tillfångatagne fann man, att de hade
vecklat ett tjockt, böjligt och segt papper i
tolfdubbelt lager omkring kroppen.
Meddelarens sagesman hade lemnat ett stycke
sådant papper. Det var af stålgrå färg och
kunde endast med stor ansträngning
sönderrifvas. Senare erfor han, att dylikt
invirande i papper var ett af kinesiska tjufvar
allmänt användt försigtighetsmått för att
skydda sig mot stryk.
Fiskar och elektriskt ljus. Liksom
fåglar dragar till ljuset under mörker så
har man äfven observerat att fiskar i det
jämförelsevis mörka vattnet dragas till
ljuset, om en ljuskälla anbringas i deras
element. De alltid företagsamma amerikanerna
hafva tillgodogjort sig denna observation
genom att anbringa elektriskt ljus under
vattnet bakom fisknät. Fisken drages till
ljuset och fastnar i nätet. Detta tyckes icke
vara någon humbug utan en sak väl värd
att taga vara på äfven för våra fiskare. Om
nätmaskorna göras tillräckligt stora samt
fisken under lek- och romläggningstiden
skyddas genom lagbestämmelser, så bör detta
fiskeknep, utan att skada fisket, betydligt
underlätta fiskarens möda, på samma gång
det antagligen kommer att göra hans
förtjänst större och fisken billigare.
— Vi få väl slagta gödsvinet nu till vårt
silfverbröllop?
— Men käre lille Anders inte kan det stackars
svinet hjälpa att vi för 25 år sedan blefvo gifta.
Från utlandet.
Frankrike. Falska 500-francssedlar. På
senaste tiden har det i Paris cirkulerat
falska 500-francssedlar. En korrespondent
skrifver, att de förekommit i sådan mängd och
äro så förvillande lika de äkta, att de så
när väckt en allmän panik. Till och med
vattenstämpeln på de falska sedlarne kan
icke skiljas från den på de äkta. Det enda
hvarigenom de kunna skiljas från dessa, är
att de äro gjorda af papper, som är en
smula tjockare än bankens, en skilnad, som
dock är nästan omöjlig att konstatera för
folk i allmänhet. Banken nekar likväl att
hålla de bedragne skadeslösa och att
mottaga de sedlar som i god tro presenteras
den. Följden har blifvit, att i de flesta
affärer uppslagits tillkännagifvanden om, att
500-francssedlar icke mottagas till betalning,
och på somliga ställen har
misstänksamheten gått så långt, att man ej vill ha något
med pappersmynt att skaffa. Situationen
är naturligtvis ohållbar i längden, och
indignationen mot banken är så mycket större,
som man fått veta att den en längre tid
haft kännedom om att falska sedlar varit i
rörelsen, utan att den fäst allmänhetens
uppmärksamhet därpå.
Först den 17 maj väcktes allarm, i det
en advokat Dumas från Orléans blef
anhållen på kapplöpningsbanan vid Longchamps,
då han ville betala med en falsk
100-francssedel. Det upplystes, att han mottagit den
i Café de Paris, där han spisat middag och
betalt med en 1,000-francssedel. Hela
kassabehållningen hos kaféets innehafvare, Léon
Hirsch, togs i beslag. I kassan funnos tio
500-francssedlar. Nio af dem förklarades
vara äkta, men en falsk. Han fordrade att
banken skulle inlösa den falska sedeln, och
då detta vägrades, anstälde han process mot
banken. Han har konstaterat, att banken
i mer än en månads tid haft kännedom om,
att det förlåge en betydande emission af
falska 500-francssedlar, att den själf från den
1 till den 18 maj mottagit icke mindre än
79, men att den icke blott underlåtit att
fästa allmänhetens uppmärksamhet på denna
omständighet, utan till och med sökt hålla
den hemlig. Man tror, att, om också
domstolen icke absolut förklarar banken
skyldig att inlösa sedlarne, utslaget dock skall
få en sådan lydelse att banken ser sig
föranlåten att göra det.
Såsom bekant är la Banque de France
ett aktiebolag, som af staten har monopol
på att utgifva pappersmynt. Det fins 182,500
aktier à 1,000 francs. Under de sista tjugo
åren har hvarje aktie lemnat en utdelning
af 3,760 francs, eller öfver hufvud taget 188
francs om året. För närvarande stå
aktierna i 3,500 francs. Samtlige aktieegarne
äro stora kapitalister, för hvilka en liten
minskning i den årliga inkomsten ej skall
vara det ringaste kännbar. Om den årliga
inkomsten minskas med endast 2 à 3 francs
pr aktie, skall man få en summa som är
tillräckligt stor för att täcka förlusten af
alla de falska sedlar, som mottagits i god
tro. Den allmänna opinionen fordrar så
bestämdt en sådan handling af
tillmötesgående, att bankdirektionen näppeligen vågar
genomdrifva sitt motstånd. Banken
riskerar att allmänheten genomdrifver sin vilja,
i det den för någon tid refuserar alla
bankens sedlar.
Hvad tillverkarne af de falska
500-francssedlarne angår, har man ännu icke kommit
dem på spåren, och med den kännedom,
man har om Parispolisens duglighet för
närvarande, får man väl ej häller hysa allt för
sangviniska förhoppningar om att det skall
lyckas i den närmaste framtiden.
— Times’ korrespondent i Paris
telegraferar: »Frankrikes bank har inlöst öfver
10,000 sedlar på 500 francs och af dessa
voro endast tre falska. Den kommer att
indraga alla 500-francssedlar af nu gällande
slag och om några månader utsläppa nya.
Så kraftiga åtgärder hafva vidtagits, att det
är omöjligt, att några falska sedlar skola
kunna undgå banken, och då det behöfves
flere år för att med någon framgång
efterhärma ett nytt sedeltryck, torde paniken nu
kunna anses slut.»
— Med ett vildt uppträde afslutades
härom dagen ett sammanträde i franska
deputerakammaren. Händelsen har ej omtalats
genom telegrafen, men i Paris tillägger man
den dock en viss betydelse. Inemot
sammanträdets slut begärdes ordet af Douville-
Maillefeu, ett radikalt brushufvud. Den
nye kammarpresidenten Méline vägrade
honom dock att uppträda. Presidenten var
härvid i sin fulla rätt, ty kammaren hade
just hunnit till omröstningen. Men det
oaktadt trängde Douville sig likväl upp på
presidentens tribun och började en ordvexling,
hvilken så när urartat till handgripligheter.
Under tiden skreko och väsnades de
deputerade och slamrade med bordklaffarne och
de stora pappersknifvarne. Några försökte
att draga Douville ned från tribunen, och
presidenten såg slutligen ingen annan
utväg än att sätta hatten på hufvudet och
suspendera sammanträdet. Han fick därvid
tag i en hatt, som ej tillhörde honom och
som var mycket för stor. Det gjorde ett
öfverväldigande komiskt intryck att se den
smale, klent bygde presidentens lilla
hufvud betäckt med en väldig cylinderhatt, som
säkerligen tillhörde ett af de största
hufvudena i kammaren. Denna anblick
frambragte också ett önskligt resultat, ty de
upphetsade sinnena lugnade sig och ett allmänt
högljudt skratt tillkännagaf omslaget.
De parisiska tidningarna se i denna
episop två betänkliga tecken; att de radikale
äfven nu icke vilja afstå från sin
olycksbringande taktik att terrorisera kammaren
och att de ha en president som under så
fatala omständigheter saknar den
nödvändiga säkerheten att beherska orostiftarne.
— Redaktören af engelska tidningen »Pall
Mall Gazette», mr Stead, som nu företager
en resa genom de vigtigaste europeiska
hufvudstäderna, har i dessa dagar i Berlin haft
ett samtal med dr Mackenzie och i sin
tidning redogjort därför. Den engelske
läkaren yttrade sig om kejsarens sjukdom på
följande sätt: »Kejsarens sinnesstämning är
densamma som hos de flesta kroniska sjuka.
Hoppet om att lefva några år, under
hvilken de bringa sina planer till utförande,
vexlar med fruktan för att allt skall vara
förbi om några dagar. Hur kraftig
kejsaren än tyckes vara, har han dock icke lätt
för att ånyo hemta krafter, när han en gång
har förlorat dem. Men så är ofta fallet.
Stora, kraftigt bygda män duka ofta under
för en operation, hvilken nervösa, spensliga
damer med lätthet genomgå. Det mycket
nervösa temperamentet kastar lättast
sjukdomen å sido och hemtar sig fortast efter
operationen. Kejsarens nämda brist på
förmåga att ånyo hemta krafter skulle ha gjort
den i maj månad i fjol föreslagna
operationen ödesdiger. Professor Waldeyer har vid
sina mikroskopiska undersökningar ej
upptäckt något som professor Virchow icke förut
redan funnit. Det är endast den skilnaden,
att Waldeyer dragit andra slutsatser och
kommit till det resultat, att kräfta
verkligen föreligger. Kejsaren lider af akut
broskhinneinflammation, och brosket är äfven
angripet, hvilket är mycket farligt, om än icke
absolut dödande».
Angående sin tvist med professor
Bergmann yttrade Mackenzie: »Jag har aldrig
lemnat pressen meddelanden, utan när högt
stående personer tillåtit det för att
vederlägga falska och öfverdrifna berättelser, i
hvilkas spridning visst folk funnit ett nöje,
men medan professor Bergmann deltog i
kuren blefvo de minsta detaljer om allt hvad
som rörde den höge patienten och som
försiggick i sjukrummet offentliggjorda i
»Nationalzeitung», som mottog underrättelser
från Bergmann. Icke blott pulsens slag och
andedrägtens snabbhet utan äfven de
födoämnen och den dryck, man gaf kejsaren,
omtalades, och till och med de af prof.
Bergmann föreslagna men icke utförda
kirurgiska föranstaltandena blefvo beskrifna.
Hvarken jag eller min engelska kollega ha
någonsin lemnat upplysningar om den
anordnade dieten eller om de medikamenter som
blifvit använda. Alla detaljer, som blifvit
offentliggjorda därom, stamma från tyska
källor. Vidare ha hvarken jag eller d:r
Hovell någonsin angripit en kollega under
anonymitetens slöja. Den engelska
allmänheten vet, att prof. Bergmann står på så
förtrolig fot med »Times’» korrespondent i
Berlin, att han till och med visat denne
journalist ett enskildt bref, som jag skrifvit till
honom. »Kreuzzeitung», ett organ, som
likaledes inspirerats af Bergmann och
erhållit sina meddelanden af honom, har
berättat, att jag varit »rådlös». Då jag därefter,
under hänvisning till tyska presslagen,
skickade tidningen ett bref, hvari jag anhöll att
få saken beriktigad och påpekade att prof.
Bergmann icke insatt kanylerna, blef prof.
Bergmann uppbragt öfver mitt åtgörande
och förklarade, att han icke hörde till dem
som »offentligt berättade om hvad som
försiggick i sjukrummet». Det skall
förmodligen intressera den engelska läkarekåren
att få veta, att jag erhållit en massa bref
från läkare i alla delar af Tyskland, i hvilka
bref de uttala sin tillfredsställelse öfver min
behandling af kejsaren, och det är flere
medlemmar af medicinska sällskapet i Berlin,
hvilka uppmanat mig att försvara mig i
»British Medical Journal» mot prof.
Bergmanns angrepp.»
Tyskland. Tunnbindaregesällen
Kullmann, som på sommaren 1874 sköt på furst
Bismarck i afsigt att döda honom, har nu
tjänt ut sin strafftid och kommer att
frigifvas från tukthuset i Bayreuth, där han
suttit i 14 år. Kullmann föröfvade attentatet
på den tid, då kulturkampen stod på sin
höjd. Bismarck blef, såsom man torde
erinra sig, endast lindrigt sårad i handen. I
detsamma skottet smälde, förde fursten
handen till hufvudet för att hälsa, och kulan
träffade handen och fick därigenom en
annan riktning, så att Bismarck slapp
tämligen lätt ifrån affären. Kullmann uppgaf att
»kyrkolagarne i Tyskland voro orsaken till
mordförsöket. Af juryn dömdes han för
mordförsök till 14 års tukthus.
Hvarje lärare och lärarinna bör hos sina
lärjungar tidigt utså frön till mildhet mot djuren samt
inprägla hos de unga, att äfven djuren ega känsla
och sålunda böra behandlas med godhet och
deltagande, yttrar tidningen De värnlösas vän.
När våren kommer.
(Efter Verdens Gang.)
Tänk dig en ofantlig verkstad, där
arbetet hvilat i många månader. Millioner fina
och invecklade hjulverk ha stannat; blott
några få släpa sig fram dåsigt och trögt
och vittna om att en svag eldgnista ännu
glimrar under de otaliga ångpannorna,
hvilkas varma andedrägt tyckes ha upphört.
Ingen människa har vyssjat fabriken till
sömns, och ingen människa kan blåsa nvtt
lif i de dåsiga glöden. Men nu vakna de
hemlighetsfulla krafterna af sig själfva. Det
börjar röra sig öfverallt i naturens verkstad.
Jorden är uthvilad och begynner ett långt
och härligt dagsverke. Hvad är det då,
som tillverkas? Det är lefvande ämnen,
ofantliga gröna mattor, som utbredas
framför furstens och bakstugusittarens dörr och
förbinder fattig och rik genom en
kungsväg, täckt med sammet. Jorden, vår
gemensamma moder, söker utjämna skilnaden
mellan alla sina söner. Hon strör
blommor på hyddans torftak och låter gräs och
mossa spira fram i de fattiga
bakgårdarna och förskönar förstädernas försummade
gator. Stora och små lockar hon ut i det
gröna, där rikedomens och armodets skilda
vägar mötas under samma tak, i trädens
pelarsalar, under löfvets skuggande, sida
förhänge. Vid anblicken af blommornas
praktfulla färger och bladens fina
spetsgarnityr glömma vi guldsmycken och
diamanter. De dyrbaraste mattor och draperier
äro intet mot naturens lefvande väfnad.
Omgifna af naturens oförgängliga lyx känna
vi oss alla som söner och döttrar af en rik
fosterjord. Till och med de hårda
klipporna klädas i grönt, och fädrens grafvar
förvandlas till en trädgård med leende
blommor.
Vårt fosterland uppenbarar sina dolda
krafter. Hvarje lefvande planta är en
konstens verkstad. Väckt ur vinterdvalan
begynner hon andas och röra sig. Fröet i
jordens sköte inandas syre, som vi, och
utandas kolsyra — så påstå de lärda. Det
uppsuger näring och förbränner en del, som
förvandlas till drifvande kraft. Det
utbreder armar neråt och uppåt. Rötterna kretsa
neråt i små spiraler, känna sig före med
fina trådar och famla sig fram till de
fuktiga jordlagren. Men stammen sträfvar uppåt
mot ljuset, i eliptiska spiraler den också,
böjande sig undan för hinder. Den höjer
sig i luften, utbreder talrika ormar, kring
hvilka bladen ordna sig i enahanda
spirallinier. Och hvarje blad kretsar långsamt
och omärkligt och tecknar osynliga små
ellipser i luften. Allt är i rörelse, allt
utvecklar sig på spiralliniens bana, som också
är det mänskliga framstegets symbol.
Det är med evigt ny förundran, med ny
sinnesrörelse, som människan ser det sätta
sig i gång på nytt, detta hemlighetsfulla
maskineri, som ännu hyser dunkla gåtor till
och med för nutidens vetenskap. Unga och
gamla, sjuka och friska gå ut i det gröna
för att betrakta naturens konstnärliga
väfnad, som väfver sig själf. I hvarje
grässtrå och blad se vi uppenbarandet af
en hemlig makt, en öfvermänsklig
skapande konstnärlig kraft. Vår fädernejord
lefver och verkar, ehuru omedvetet. Det
är en slumrande moder, som verkar i
sömnen till sina barns gagn. Hvilken rikedom
och hvilken konst eger icke naturen! Hvarje
handfull jord gömmer en skapande
förmåga; den kan föda blomma och strå i
ändlös omvexling; den gömmer ämnet till
det smäckra mastträdet, till det närande
kornet och de saftiga frukterna. Hela
naturen är full af konstnärlig kraft. Luftens
genomskinliga slöja gömmer blixtens
zigzag, gåtfulla hägringar och solnedgångens
rika färgspel. Och sjöarna gömma de lätta
dunster, de vingade skyar, som höja sig
öfver de höga fjällen och följa emigranten
på fjärran äfventyr. Och stenarna, de
liflösa stenarna, hvarpå vårt land är så rikt!
De gömma månget framtida konstverk,
konstens och vetenskapens tempel och
»folkpalats». Och marmorn gömmer en skara
män och kvinnor i hvita, skinande kläder,
som bildhuggarens mejsel skall locka fram.
Forsen mumlar om neckens hemligheter,
och vi tycka oss höra talas en kraft som
skall sätta tusenden af hjul i rörelse. Men
andra toner ligga dolda i stock och sten, i
metall, senor — toner, som skola samljuda
i framtidens tusenstämmiga orkester.
Men intet är så rikt på dolda krafter
som människan. Äfven hon har ofta sina
långa vintrar följda af en plötslig vår. Allt
det stora och ädla, som vårt slägte
uppenbarat i forntiden, ligger gömdt som
slumrande frön och seglifvade rötter, hvilka
förespå nya vårar och somrar.
De ädla krafterna dö icke.
— Jag försäkrar er att jag är fattig som en
kyrkråtta.
— Min herre, jag undanber mig alla
anspelningar på religiösa institutioner.
— Hör du Emma, har du reda på, att din man
kurtiserar din kammarjungfru? Jag såg just nyss,
hur han kysste henne.
— Ack, den snälle käre Emil. Han skonar då
mig i all ting.
— 34 —
Ett halft vemodigt leende syntes på prestens
läppar. Lutande sig mot den gamla damens
axel, gaf Teodora honom en så ödmjuk och
bönfallande blick, att blodet strömmade till hans
hjerta. Men han hade ej varit Henning Bach,
om han visat något slags svaghet.
— Jag har icke bannat, svarade han, men
visserligen ha vi varit af olika mening i ett
visst fall, och kanske grefvinnan Teodora känt,
att man icke alltid kan egensinnigt gå sin egen
väg, om man vill behålla sina verkliga vänner.
Den unga damen teg och slöt sig med en
hjertlig blick närmare till farmodern. Rörd
öfver detta ovanliga bevis på tillgifvenhet, smekte
gumman hennes hår och sade:
— Ja, min flicka, det är ju ändå skönt att
veta, hvar man skall söka skydd undan storm
och kyla.
Henning såg allvarligt på dem.
— För öfrigt skall du icke vara så
öfverspänd, mitt barn, fortfor grefvinnan och lyfte
upp hennes hufvud. Söker du efter menniskor,
så gå icke i ifvern förbi de bästa och mest
välmenande, derför att de kanske se förhållandena
något annorlunda än du.
Dermed räckte hon konsistorialrådet hjertligt
handen, hvilken han tryckte till sina läppar.
Samtalet fördes nu öfver på andra ämnen och
fortgick till långt fram på kvällen. Omsider
skildes man dock åt, tänkande på de förflutna
timmarne — och på framtiden.
— 39 —
En morgon några dagar före jul inträdde
Teodora i runda salen. Gamla grefvinnan satt
med de nyss anlända brefven framför sig och
talade vid inspektoren. Nu räckte hon honom
några papper och sade:
— Det är då afgjordt, Leuthold.
Julutdelningen till barnen i byn eger rum i stora salen
der uppe. Hvad inköpen vidkommer, så går
ni nog grefvinnan Teodora tillhands.
Inspektoren drog sig tillbaka. Den gamla
damen satte på glasögonen och bröt ett af de
enskilda brefven. Efter att ha genomögnat
några rader, såg hon på underskriften å sista
sidan och började derefter åter läsa. Teodora
var icke det minsta nyfiken, utan väntade lugnt,
tills farmodern slutat.
— Det var då en mindre behaglig
öfverraskning! mumlade gumman till sist.
— Hvad då? frågade Teodora.
— Nå ja, jag antager, att du, lilla, tåliga
eremit, ej har något emot att få litet
omvexling. En kusin till din farfar, baron von
Helmbusch — du har nog flera gånger hört hans
namn — skrifver till mig, att han sedan
gammalt känner till de utmärkta jagtmarkerna här,
och ber att få försöka sin lycka i mina skogar.
— En kusin till farfar! Han är minsann
ingen yngling!
— Yngling! Hm, det är han icke, men en
vacker och ståtlig gammal herre.
— Och du tror, att han skulle kunna
bereda mig någon förströelse? utbrast Teodora
med komisk uppsyn.
— 38 —
deremot beskref dem allesammans som
missnöjda, otacksamma och obehagliga.
— Ni har aldrig sjelf öfvertygat er om, hur
det förhåller sig?
— Nej. Det är mig omöjligt att inandas
den förfärligt osunda luften i kojorna och tala
med folk, som af förvåning och förskräckelse
knappt få fram ett ord. Jag tillstår, att deras
lif inger mig vämjelse.
Han tänkte på, att det funnits en tid, då
han sjelf känt något liknande.
— Tillsammans med mig kan ni väl ändå
våga ett försök att gå in till de behöfvande, de
sjuka och bistå dem med råd och dåd? återtog
han emellertid.
Hon såg på honom med en bedjande blick.
— Käre herr konsistorialråd, anden är villig,
men köttet svagt. Jag fruktar att svimma vid
åsynen af allt detta elände. Sannerligen det är
af hjertlöshet, jag så ogerna inlåter mig på
dylika barmhertighetsverk. Tag alla mina
penningar, alla mina smycken, som jag ändå ej
längre bär, och gör godt i mitt ställe. Helsa
också de stackars menniskorna ifrån mig.
Någon tacksamhet gör jag ej anspråk på... Ack,
jag ber er, var nu ej ond på mig!
— Det är jag visst icke.
Innan Bach gick, bad han Teodora
åtminstone följa honom till stadens sjukhus, der han
skulle utdela julgåfvor åt fattiga barn.
— Ja, innerligt gerna, svarade hon och lade
sin hand i hans. Så långt jag förmår, vill jag
göra allt, hvad ni finner rätt och godt.
— 35 —
Då Henning Bach några dagar derefter satt
vid skrifbordet, fördjupad i sitt arbete, anlände
ett bref från Hallermark. Till hans
öfverraskning var det skrifvet af Teodora. Hon bad
honom i hjertliga ordalag att komma till
godset, så snart hans tid tillät, ty hon behöfde ett
råd angående en vigtig sak och litade dervidlag
endast på hans omdöme.
Henning sköt sina böcker åt sidan, lade
pennan ifrån sig och begaf sig af.
Det var en klar vinterdag med blå, molnfri
himmel och snötäckt mark. Det skulle blifva
en härlig promenad, och Bach kände sig
tacksam mot den unga damen, för det hon lockat
honom ut i den friska, stärkande naturen.
Trodde Teodora, att han skulle komma,
komma genast? Ett obestämdt hopp dref henne
åtminstone att gå utåt vägen, som mellan de
insnöade ängarne ledde till staden. Då hon
verkligen fick syn på honom, erfor hon den
lifligaste glädje och var angelägen att visa honom
sin tacksamhet. Också gaf hon honom en
kraftig handtryckning och en vältalig blick.
— Ni har fått mitt bref? frågade hon
emellertid liksom tviflande.
— Javisst, svarade han och såg med sitt
omotståndliga leende in i hennes ögon. Jag
lemnade också genast skrifbordet, och här är
jag nu.
— Tack! sade hon, sänkande blicken.
— Väntade ni icke det?
— Icke alldeles, men nog hyste jag ett halft
hopp. Er tid är så upptagen, och det fins så
många, som vilja ha råd och hjelp af er...
— Men blott en Teodora!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
