Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den familjetragedi, som i Malmö
nyligen timade, i det att makan till
hamnarbetaren C. W. Gustafsson tog sig och
sina barn, 3-årige och 2-årige sönerna
Gösta och Fritz, afdaga genom att den 31 sistl.
maj dränka sig och barnen i sjön utanför
östra fördämningslinien därstädes, börjar nu
få sin afslutning.
I måndags på morgonen har nämligen
utanför östra fördämningslinien ej långt från
fruntimmersbadhuset uppflutit och upptagits
liket af hustrun Karna Gustafsson, ej långt
från det ställe där yngste sonen Fritz’ lik
förut funnits.
Liket af den andre, äldre sonen, har
sedermera jämväl anträffats.
Den förfärliga vissheten har således nu
efterträdt det sannolika antagandet, att tre
menniskolif fallit offer för makans och
modrens öfverilade beslut, dikteradt af sorg,
harm och förtviflan.
Arbetslönernas pris å landet i
Småland. Af de berättelser för år 1887, som
hushållsgillenas ordförande aflemnat till
hushållningssällskapet, inhemtas, att ett
mansdagsverke om sommaren betalts med kr.
1.25 à 1.50 samt om vintern 75 öre à 1 kr.;
för ett kvinsdagsverke har betalts om
sommaren 67 à 75 öre, om vintern 40 à 50 öre.
Statsverkets inkomster af tullmedel,
bränvinstillverkningsafgifter och
järnvägsmedel under innevarande års fem första
månader utgjorde kr. 18,730,763.31 mot kr.
17,567,968.07 under samma tid i fjol.
Tullarne hafva hittills gifvit mindre än i
fjol. Ökningen beror på de båda andra
posterna.
Oväntadt arf. Uti en engelsk
kuststad afled för en tid sedan en äldre
affärsman, född svensk, men ända sedan sin
ungdom bosatt i England. Obemedlad hade
mannen kommit dit, men tjänade så
småningom upp genom handelsrörelse,
hufvudsakligen med kolonialvaror. Efter mannens
död blef det fråga om hvilka arfvingar han
hade i Sverge, ty i England hade han inga
sådana (han var ogift). Den efterlemnade
förmögenheten uppgick till omkring 10,000
pund sterling (eller mellan 170- à 180,000
kr.). Nu har man, efter många
skriftvexlingar, lyckats få reda på, hvilka som äro
den aflidnes lagliga arfvingar, och ha dessa
befunnits vara syskonbarn eller dessas barn,
hvilka skola öfvertaga medlen. Arfvet lär
komma att delas mellan 10 à 12 olika
personer, bosatta dels i Stockholm, dels å
andra platser inom Sverge. En af arftagarne
är — skrifves till Östg. Korresp. — en i
Vimmerby boende fattig arbetarehustru (född
i Stockholm), som på sin del får 10- à
12,000 kr., en lika oväntad som välkommen
summa för henne och hennes man.
247 apotek och medikamentsförråd
funnos, enligt medisinalstyrelsens årsberättelse,
vid slutet af år 1886 i Sverge, nämligen
208 apotek och 39 under apoteken lydande
medikamentsförråd. Af apoteken voro 25
säljbara, 170 personliga och 13 s. k.
filialapotek.
En räffamilj har under tre års tid
haft sin lya under golfvet till den s. k.
kavaljersbygningen vid Ulriksdals slott,
hvilken bygnad, under den tid räfvarne haft
sitt tillhåll där, varit bebodd af
sommargäster. Härom året skötos flere af ungarne,
men detta har icke förmått räfparet att
ändra bostad. Nu ha emellertid räfvarne
flyttat sig öfver till Ulriksdals kapellbygnad,
och man kan dagligen se alla sex
räfungarne ligga och sola sig utanför, men så
snart någon person närmar sig dem, skynda
de in under kapellets golf.
Direktör Lagerbergs
tjänstgöringspenningar. Direktören vid
länssellfängelset i Malmö Pontus Lagerberg
hade hos k. m:t anhållit att, intill dess
lagligen blifvit bestämdt, att han för längre
eller kortare tid förlorat sin rätt att med
utöfvande af sin tjänstbefattning fortfara,
varda tillerkänd tjänstgöringspenningar
jämväl för tiden efter den dag, då
rådhusrättens utslag meddelades.
I af k. m:t infordradt utlåtande från
fångvårdsstyrelsen anföres, att då allmän
föreskrift saknas, huru med tjänstemans aflöning
i dylikt fall bör förfaras, styrelsen ansett sig
böra tillämpa k. m:ts dom den 16 oktober
1883 i mål af likartad beskaffenhet
angående förre landskamreraren A. M.
Anderberg tillkommande löneförmåner under den
tid, han för tjänstefel varit från tjänsten
afstängd och under åtal stäld, och styrelsen
hemställer på grund häraf, att besvären må
lemnas utan afseende.
Marstrands gamla fästning varder
snart alldeles vapenlös. De gamla
kanonerna hålla nämligen nu på att nedtagas för
att, enligt utsago, transporteras till
Karlsborg. Att man likväl icke sätter stort värde
på de gamla, rostiga fosterlandsförsvararne
framgår af, att man, för att slippa det
besvärliga nedförandet, fört kanonerna upp på
värnet Minerva och störtat ned dem i
Kommendantshagen, så att hela Marstrand
genljudit af deras klang under »resan utför».
Juana Nancys bergning. Angående
ångaren Juana Nancys bergning, hvilken i
telegram redan omtalats, lemnas följande
närmare detaljer:
Den 12 maj utsände borgmästaren Ch. Nylander
bergningsmanskap under befäl af kapten A.
Dahlstedt för att uppsöka och om möjligt till säker
hamn införa det af is blockerade fartyget. Den 14
kl. ½4 e. m. uppnåddes fartyget af manskapet, som
vandrat på is i 13 timmar och passerat 2 »råkar»,
hvaraf den ena af omkring 1 kilometers bredd.
Manskapet eskorterades af 13 sälfångare. Medhafd
proviant, segelduk, tross, plåtar jämte öfriga
materialier, afsedda för fartygets iståndsättande,
fortskaffades i en större och två mindre å slädar
fastbundna båtar. Färden öfver isen skedde från Suni
udde i Pyhäjoki.
Vid räddningsexpeditionens ankomst befans
maskineriet vara i hög grad ramponeradt. Äfven i
öfrigt kunde öfver allt skönjas omilda spår af den
stränga vintern. Efter 10 dygns hårdt arbete kunde
emellertid det budskap meddelas till land, att
maskineriet med försigtighet kunde användas, sedan
det blifvit provisionelt iståndsatt af medföljande
maskinist. Riggen och skeppets tillstånd i öfrigt
voro efter omständigheterna tillfredsställande.
Förbindelse med land underhölls genom en djärf
sälfångare, som två gånger sändes till fartyget för att
efterhöra, huruvida allt var klart ombord.
Efter att ångaren allt sedan januari månad hade
legat fast uti en väldig isflake och drifvit fram och
tillbaka i trakten af Ulkokalla fyrbåk, anlände
dykeribolaget Neptuns ångare Hermes till fartygets
närmaste granskap den 31 maj samt erbjöd
detsamma assistens, hvilken dock afböjdes af särskilda
orsaker, då någon öfverhängande fara för fartyg
och manskap ej vore att förutse, enär de täta
ismassorna redan börjat skingra sig och stora råkar
här och där uppstått. Den 5 på morgonen, efter
hållet skeppsråd, beslöts försöka uppnå Gamla
Karleby hamn, och efter att fartyget kl. 7 på
morgonen satt sig i rörelse, inkom detsamma lyckligt och
väl samma dag kl. 3 e. m. till Yxpila hamn.
Produktionsbevis för varor, hvilka
skola till Norge utföras, böra enligt
generalstyrelsens erinran icke inskränkas
allenast till bestyrkande af afsändarens,
tillverkarens eller andra personers försäkran att
varorna äro af svensk afvel eller
tillverkning, utan skola innehålla bestämdt vitsord,
att så är, för så vidt varorna vid utförseln
till Norge skola få åtnjuta de i
mellanrikslagen medgifna förmånerna.
Ovanlig anhållan.
Diamanthandlanden W. Clifford hade till Stockholms
rådstufvurätts tredje afdelning uttagit stämning
å flere poliskonstaplar, af hvilka han ansett
sig hafva blifvit förfördelad. Hela
stämningen, som är kuriös från början till slut,
andas ett bittert hat mot polismyndigheten,
polismästaren dock undantagen. Till slut
anhåller Clifford, att, därest han ej får vara
i fred för polisen, vederbörande måtte gå i
författning om, att han tages af daga —. Vid
upprop af måldt i tisdags instälde sig icke
Clifford, hvadan målet afskrefs.
Ett svafvelsyredrama. Natten till
i söndags sökte en gelbgjutarelärling i Sala
att kasta ett helt ämbar svafvelsyra öfver
frälsningsarméns vaktmästare, som vägrat
honom tillträde till arméns möten. Syran
träffade dock en annan arbetare, som fick
kläderna förbrända.
Rågen har redan gått i ax på ett och
annat ställe i Upland.
Sverge i Amerika. Omkring 2
millioner skandinaver befinna sig f. n. i
Amerika; hälften af dem äro födda i Amerika.
De utgöra en trettiondedel af Förenta
staternas befolkning. I Minnesota och
Dakota utgöra de tredjedelen, i Wisconsin
sjettedelen af samtliga invånare. I
Minneapolis bo 60,000 nordbor, i Chicago lika många,
i S:t Paul 30,000.
Konkurs. Staten i postkontrollören C.
F. Olssons i Jönköping konkurs visar: inga
tillgångar samt kr. 14,495.32 skulder.
Bra träffadt. Vid öfningsskjutning
torsdagen den 7 dennes å Landskrona
skyttegilles skjutbana sköt en af dess
medlemmar, bokhållaren J. Mossberg, i 8 skott mot
10-ringad tafla på 800 fots afstånd 78 points.
Utan bagage kommo en del
emigranter från Malmö för en tid sedan till
Amerika. Genom något missförstånd eller slarf
hade deras saker kommit ombord på
ångaren »Vesta» och gjorde med denna resan till
Newcastle, medan emigranterna själfva
gingo öfver Köpenhamn till Liverpool. I
Newcastle fingo kistorna emellertid icke öppnas
eller förtullas utan att egarne voro
närvarande och måste därför returneras till Malmö
igen för att i mån som adresserna på egarne
kunna uppletas tillsändas emigranterna
direkt till Amerika.
Att vidskepelsen ännu ostördt
florerar, i synnerhet vid botande af
sjukdomar, berättas allt emellanåt i tidningarna,
mestadels då från landsbygden; men att det
ännu i dag så sker i en stad, eljes just icke
känd för att vara så långt efter sin tid, vet
en trovärdig meddelare från Eksjö till
»Smålands Allehanda» visa med följande: Här
tro de obildade allmänt, att t. ex. »skerfvan»
(engelska sjukan) botas genom en del
konstgrepp; för det ändamålet resa hvarje år,
midsommarafton, personer till »Arkestorpa
källa» för att där doppa ned de med
»skärfvan» behäftade barnen.
Ett annat sätt att bota samma sjukdom,
som är ytterst vidskepligt, men som det
oaktadt, enligt hvad eder brefskrifvare med
bestämdhet vet, ännu de senaste åren
brukats och som kanske ännu i dag brukas af
andra än den käring, »Kari i tullen» kallad
i lifstiden, här åsyftas. Denna, som sades
i yngre år hafva lidit straff för barnamord,
ansågs just därför lämplig att bota
skerfvan, hvilket skedde på det sätt, att barnet
fick på en sockerbit ett par droppar af
hennes — blod, taget ur armen.
En skomakarhustru, död för ett par år
sedan, läste bort denna sjukdom, hvarför
hon som betalning emottog ett visst slags
mynt; i det fall, meddelaren känner, var det
tre stora »kopparsexskillingar».
För blott få år sedan hände ett fall af
dylik vidskepelse, då barnet hissades vid
midnatt ned i en nygräfd graf, i hvilken ett
barn skulle begrafvas dagen därpå, och ett
annat fall, då barnet badades i vatten, som
uppvärmts af tre upphettade stenar, tagna
på kyrkogården. Om dessa ginge sönder,
finge man mycket väl taga reda på alla
bitarne, ty om någon ej kom med, när de
skulle läggas tillbaka, finge man aldrig ro
för gastar.
När dylikt tros i en stad, hvad har man
då att säga om, att det tros på landet!
Så t ex. kunna ju anföras några mera
oskyldiga vidskepligheter, som ännu allmänt
förekomma här. Man »blåser bort
elfvablåst» (ett slags utslag på kroppen) under
det den sjuke plaseras i skorsten, man
»läser» eller »borrar bort storsteget» (svullnad
i ögonlocket, oftast framkallad af drag),
»hugger bort knarren», hvilket går till på
så sätt, att den, i hvars fot- eller armled
det »knarrar», lägger denna öfver en tröskel,
under det en annan låtsar hugga af leden,
allt under följande dialog: »Hvad hugger
du efter?» »Jag hugger bort knarren»,
hvilket upprepas tre gånger, hvarefter »knarren»
är borta.
Tillämpningen af de nya
tullsatserna. Kommerskollegii och
generaltullstyrelsens gemensamma utlåtande till k. m:t
angående detta ämne bekräftar, hvad man
trodde sig veta på förhand: att de båda
myndigheterna skulle hufvudsakligen påpeka
en och annan oegentlighet i åtskilliga af de
nya tullsatserna samt vissa svårigheter, som
kunde uppstå vid tullbehandlingen. De
sålunda gjorda anmärkningarna äro dock icke
af genomgripande betydelse, och
vederbörande hafva själfve visat vägen till en
rättelse i de flesta fall. Man tror således, att
den nya tulltaxan skall ofördröjligen
stadfästas af regeringen med iakttagande af vissa
bland de tillstyrkta, merendels formella
ändringarna, och således hinna att
offentliggöras så tidigt, att tillämpningen kan
inträda den 1 juli, såsom förut gissningsvis
antagits.
Svenska arméns sparbanksmedel.
Till redaktionen skrifves: Vid 1887 års slut
hade manskapet vid armén insatta å våra
sparbanker icke mindre än kr. 2,773,761.92,
däraf på grund af kongl. förordningen af
den 9 november 1871, som ålade
obligatorisk sparkassa, kr. 2,270,946.47 samt
frivillig, under befälets vård skedd insättning kr.
502,815.45. Vid nästföregående års slut
utgjorde den skyldiga insättningen kronor
2,134,512.64, således en ökning under 1887
med kr. 136,433.83. Den frivilliga
insättningssumman var då kr. 504,192.47,
således under samma tid en minskning af kr.
1,377.02.
En sorglig historia. En knapt
16-årig yngling, son af hederliga och
aktningsvärda föräldrar i Stockholm hade stulit 20
kr. i en bod, där han fått anställning,
hvarefter han försvunnit från sin plats.
Förgäfves sökte man honom i hemmet, slutligen
fann polisen hans tillflyktsort. När
ynglingen från fönstret märkte detektiven på
gatan, fattade han en laddad revolver, satte
den mot hufvudet och tryckte af. Högra
ögat utslets och han blef så illa tilltygad,
att han måste föras till ett sjukhus. Nu har
han därifrån utskrifvits som frisk samt vid
anstäldt förhör erkänt åtskilliga smärre
stölder. Då ingen af målsegarne yrkade
ansvar, fick saken bero vid det straff, den
förvillade ynglingen själf ådragit sig.
Hvem eger luften? Stadsfullmäktige
i Jönköping behandlade i fredags två
motioner af presidenten frih. Staël v. Holstein
rörande anläggandet af elektrisk belysning
och af telefonledningar inom staden. I
bemälda motioner föreslås, att inga dylika
ledningar skola utan stadsfullmäktiges tillåtelse
få anbringas i, under eller — öfver (!)
stadens allmänna platser, torg, gator, vägar,
tomter eller bygnader.
Jönköping är det första samhälle inom
Sverge, där man söker att genom särskilda
stadganden reglera anläggandet af
elektriska ledningar. Då sålunda inga
erfarenheter härutinnan föreligga från annat håll, »bör
man gå varsamt tillväga», varnar Sm. A.
med skäl.
„Blått blod“. Nya Dagligt Allehanda
meddelar följande intressanta resultat af
några studier i Sverges adelskalender:
Af de 142 grefliga ätter, hvilka i
tidernas längd tagit introduktion på
Riddarhuset, äro 87 utslocknade; endast 55 ega för
närvarande representanter i lifvet och af
dem 2 (Löwenhjelm och von Platen) endast
på kvinnosidan, hvarjämte 8 på
svärdssidan ej ega hvardera mera än en manlig
ättling. Dessa 8 ätter äro: Barck, von
Hermanson, Horn af Rantzien, Hård,
Liljencrantz, Ruuth, Sköldebrand och af
Wirsén; och bland dem torde hälften (namnen
äro kursiverade) på grund af
hufvudmannens ålder kunna antagas vara stadda i
begrepp att utdö. Däremot lär ej kunna
finnas någon anledning att misströsta om
fortfarande lifskraft för sådana ätter som t. ex.
Hamilton (med 71 i lifvet varande
manliga medlemmar). Lewenhaupt (med 48),
Wachtmeister af Johannishus (43), Mörner
af Morlanda (37), von Rosen (28) och Posse
(23).
Den yngsta friherrliga ätten på vårt
riddarhus (Dickson) bär ordningsnumret 406.
Dock äro redan 280 ätter fullkomligt
utdöda, och af de 126, hvilka ännu fortlefva,
ega 13 allenast representanter på
kvinnolinien, hvarjämte 15 allenast räkna hvardera
en manliga medlem. Starkast företrädda
på manssidan äro för närvarande ätten
Cederström (med 46), Leijonhufvud (42),
Fleetwood (40), Åkerhielm af Margretelund (37),
Bennet, Falkenberg af Trystorp och Kruuse
(hvardera med 31) samt von Essen och
Hermelin (hvardera med 30 medlemmar).
Af de s. k. kommendörsätterna finnas
ännu representanter i lifvet för 17, däraf
för 6 dock allenast på kvinnosidan samt 1
med blott en manlig medlem. Manstarkast
bland de öfriga är ätten Nordenskjöld (med
32 manliga ledamöter).
Och hvad slutligen beträffar
adelsmännen — de simpla »adelsmännen», såsom de
hette i sigillsamlingarnas dagar — hvilka i
riddarhusets längder upptagas till 2,341
ätter, äro af dessa numera 1,865 ätter
utslocknade, 80 kvarlefva endast i kvinliga
representanter, och 63 ega ej mer än en
manlig representant hvardera. Vi hafva
visserligen icke förmått oss att fullt noggrant
genomgå hela skaran af de på mansidan
kvarlefvande 396 ätterna, men så mycket
tro vi oss dock kunna påstå, att, mänskligt
att tala, följande ätter synas hafva god
utsigt att ännu länge fortlefva: Uggla (med
73 i lifvet varande manliga medlemmar ,
Gyllenhammar (med 63), Kuylenstjerna (58),
Wästfelt (57), Hård af Segerstad (49),
Lilliehöök (44), Tham (42) samt von Post och
Belfrage (hvardera med 41).
Rullan.
I morgon Söndag d. 17 Juni, kl. ½8—11
Stor Varieté-föreställning
Konsert af etablissementets orkester
under anförande af Kapellmästare Hammer.
Upptr. af Albert Francis Star Troupe.
(6 personer).
Upptr. af Herrar WILLS & CARO.
Upptr. af Ventriloquisten Herr NOBEL.
Upptr. af Kuplettsångaren Herr
BERTHMAN.
Entré 75 öre. Program 10 öre.
Middagskonsert i parken hvarje dag
kl. 2—4.
Rättegångs- och Polissaker.
Knifhugg. Stadsbudet Johan Anton
Westberg, född i Njurunda den 12 januari
1868, kom i tisdags afton i Stenhammaren
i delo med bagaregesällen E. E.
Ehrenstam, samt tilldelade honom (Ehrenstam) ett
knifhugg, 6 centimeter långt. Härför
dömdes Westberg i torsdags af Sundsvalls
rådstufvurätt att undergå 2 månaders
straffarbete och att ersätta Ehrenstam med 100 kr.
Hvarjämte W. dömdes att böta 10 kr. för
fylleri.
Sedelutprångling. Handlanden J. A.
Norberg samt arbetarne N. A. Westin och
N. J. Torsberg, alla från Heffners by i
Sköns socken, skulle i torsdags undergå
ransakning inför härvarande rådstufvurätt å
Sundsvalls kronohäkte, för utprångling af
falska 10-kronsedlar efterapade
Vesterbottens enskilda bank. Som emellertid
fullständiga protokoll från föregående
domstolar, där de undergått ransakning, ej
kommit rådstufvurätten tillhanda och ett par af
de ankomna protokollen ej voro af domaren,
e. o. hofrättsnotarien C. M. Lind,
underskrifva, så kunde någon ransakning ej med
de häktade företagas, utan uppsköts saken
till framdeles utsättande dag och skall
rådstufvurätten under tiden införskaffa
fullständigare protokoll.
De stora menedsmålen. Vid
onsdagens ransakning i dessa mål inför
rådstufvurätten i Stockholm förekommo så
graverande omständigheter mot en af de
tilltalade, men hittills på fri fot varande
personerna, f. slagtaren, numera kafféidkaren Sven
Edvin Gustafsson, att han på åklagarens
yrkande förklarades skyldig genast träda i
häkte.
Störes valfriden genom utdelande af
valsedlar? Som bekant dömde
rådstufvurätten i Lidköping snickaren Anders
Andersson till sextio kronors böter samt
Albert Johansson till femtio kronors böter, för
det de vid riksdagsmannavalet i september
i rådstufvurättens tambur utbjudit tryckta
valsedlar, Andersson därjämte under
otillbörliga uttryck. Göta hofrätt, hos hvilken
såväl allmänne åklagaren som de dömde
besvärat sig, har icke funnit, att hvarken
Andersson eller Johansson gjort sig skyldiga till
något brottsligt förfarande, hvarföre
hofrätten upphäft rådstufvurättens utslag.
Märklig arfstvist. Genom testamente
den 5 juni 1886 förordnade friherre J.
Stjernblad å Marsvinsholm, att icke blott den hälft
af hans kvarlåtenskap, som utgjorde hans
dotters, friherrinnan Ida Bennets, laglott,
utan äfven den andra hälften däraf eller allt,
hvad han egde i fast eller löst gods, skulle
med full eganderätt tillhöra friherrinnan B.
enskildt och vara från hennes mans,
kammarherren friherre A. Bennets, förvaltning
undantagen.
Sedan friherre S. aflidit och testamentet
bevakats instämde friherre B. sin hustru till
hofrätten öfver Skåne och Blekinge med
yrkande att testamentet måtte, såsom stridande
mot lag, varda upphäfdt eller, därest
friherre B:s påstående härom icke skulle
vinna bifall, förklaras ogilt, såvidt
testamentet anginge den del af boet efter friherre
S., som tillkomme friherrinnan B. såsom
laglott, samt inskränkning genom
testamentet skett i friherre B:s rätt till årlig ränta
och afrad af friherrinnan B:s egendom.
Hofrätten har ogillat friherre B:s talan.
Ett typografiskt skämt meddelar den i Napier,
Nya Seeland, utkommande facktidningen »The Typo»;
»i fÖljd af en i vårt tryckeri utbruten strejk
hAr jag Blifvit tvungen att sjelf aflägga näst sista
numret och att med egen hanD sätta detta. Man
tror vaNligen, attt härtill behöfves en viss
skicklighet, Det är misstag. Sahen är mycket enkel(»
Strödda underrättelser.
Hvem är adressaten? Från
Gammalstorp skrifves till tidningen Karlshamn:
Bland den massa bref, som till
postkontoren anlända, må särskildt framhållas ett i
dagarne till härvarande poststation
ankommet sådant, med följande adress ordagrant
afskrifven: »till Jommefrun merrtha RasMus
Dolla Skjenar hos Bonnen anners Hans
Son J avrom nommor 2, gamanstörps
Secken: Ebalyke Påstaskon». Det har blifvit
uttydt: »Till Jungfrun Martha
Rasmusdotter, tjänar hos bonden Anders Hansson i
Agerum nr 2. Gammalstorps socken,
Ebbalycke poststation». Då emellertid ingen
människa i hela församlingen finnes med
namnet Martha Rasmusdotter eller någon
bonde i Agerum med namnet Anders
Hansson, har brefvet ändå måst såsom
obeställbart förklaras.
En svensk utvandrades lott är,
skrifver Chicagotidningen Svenska Tribunen,
äfven under gynsamma förhållanden allt
annat än lycklig strax vid framkomsten till
»det förlofvade landet», där han kanske
drömt om att redan i Newyork hitta stora
guldklimpar, som det endast erfordrades en
någorlunda försvarlig tälgknif att
tillgodogöra sig.
Hvad han däremot vanligtvis finner
genast vid landstigningen i Newyork —
medan han ännu förföljes af tanken på att för
alltid ha skilts från den gamla, kära
fädernebygden, efter att ha lidit sjösjukans alla
marter och kanske under öfverfarten ha
illa behandlats af fartygsbesättningen och
lefvat på halfkokt kött och ruttet vatten —
det är s. k. emigrantskojare i och omkring
Castle Garden. Har han då beslutit sig
för att fortsätta resan vesterut och lyckats
med en del af sin reskassa i behåll nå
Chicago, så börjas samma historia om igen.
De olika järnvägsbolagen härstädes — 66
till antalet med 19 stationer — ha
visserligen antagit en del regler och föreskrifter,
afsedda att skydda de bortkomne,
förvirrade och ängslige invandrarne från att blifva
bedragna af dessa rofdjur i människohamn,
hvilka städse svärma omkring stationerna;
men dels äro de alldeles otillräckliga att,
såsom sig bör, stäfja ofoget. Många
invandrare innehafva nämligen biljetter å olika
järnvägslinier och måste således
transporteras med sitt bagage från en station,
belägen t. ex. å syd- eller västsidan, till en
annan å nordsidan eller tvärt om, och det är
just då, som dessa »runnare» hafva fria
händer för sina operationer. Exempel på
huru de bedrifva sitt spel förspörjas
dagligen; vi vilja här endast anföra några få:
Vid Union-järnvägsstationen, å vestsidan,
sågs en dag i förliden vecka en talrik skara
invandrare stående utanför på trottoaren,
väntande på tågets afgång. En gammal
gubbe »runnare» för ett s. k. »hotell»,
beläget midt öfver gatan, gick ifrigt omkring
och frågade, om ingen af dem ville följa
med honom och få sig ett godt mål mat,
men han motades snart bort af fyra andra,
muskulösa »runnare», hvilka lyckades
bokstafligen draga med sig rätt många af de
uthungrade och uttröttade resenärerna.
Inkomna i ett ruskigt kyffe, serverades de en
kopp svart ärtsoppa, som kallades kaffe,
samt en »sandwich (smörgås), som knappt
kunde krossas mellan de starkaste tänder.
För dessa »läckerheter» tvingades de under
hotelser, att betala en dollar (kr. 3.75)
hvardera; ja, man har bevis på att de vid
andra tillfällen måst erlägga två dollars för
en kopp kaffe så vida de önskade återfå
sitt bagage! Ett annat sätt är, att någon
usling narra rin sina intet ondt anande
landsmän på en närbelägen krog, »bjuder öfver
lag» först och sedan föreslår ett parti
»mariage» eller tärning och naturligtvis
beröfvar dem hvarenda dollar. Opponera offren
sig, nyttjas »handkraft», hvarvid krögaren
och hans handtlangare biträda. Ett annat
knep af vissa »skandinaviska» runnare är att
narra landsmän att taga in på något ruskigt
»hotell» under föregifvande, att deras
järnvägståg icke skall afgå på ännu några
dagar (fastän det kanske lemnar stationen
inom några timmar), och under vistelsen
därstädes debiteras de för den uslaste kost och
logis högre pris per dag, än på stadens
elegantaste hotell, d. v. s. så länge de ha
några penningar eller bagage i behåll —
sedan kastas de ut på gatan.
Ett stort antal bedrägerier föröfvas
äfven dagligen vid försäljning af järnvägs-
och ångbåtsbiljetter å de otaliga s. k.
biljettkommissionskontoren, hvarpå Chicago är
så rikt.
Några rättsinniga tidningar härstädes,
bland dem Chicago Daily Herald samt
Hemlandet, hafva i dagarne börjat ett kraftigt
anfallskrig mot dessa bedragare, och det är
att hoppas, att myndigheterna samt
järnvägsbolagens direktörer skola lyssna till
allmänna opinionens röst i detta fall, äfven
om de ej göra det i alla.
Flytande trädstammar i norra
Atlanten. Befälhafvaren å tyska ångaren
»Teutonia», kapten Busch, har meddelat, att han
under sin senaste resa från S:t Thomas till
Havre i slutet af maj påträffat en mängd
stora trädstammar drifvande i norra
Atlanten. Tre skilda hopar sådana stammar
träffades, nämligen den 20 maj vid 32 gr. 40’
n. br., 48 gr. 42’ v. l., den 23 maj vid 38
gr. 38’ n. br., 37 gr. 46’ v. l., den 26 maj
vid 44 gr. 4’ n. br., 25 gr. 46’ v. l.
Trädstammarne, som voro starkt beväxta med
musslor och sjögräs, voro 15 till 16 m. långa
och nära 1 m. i genomskärning. De äro
ytterst farliga för passerande fartyg.
Sannolikt äro dessa stammar lemningar af den
stora timmerflotte, som sistlidne höst
sönderslogs på amerikanska kusten.
God förtjänst i dåliga tider. I de
londonska statsdelarne Paddington och
Clerkenwell har på sista tiden en strejk af
droskkuskar egt rum, men denna har nu
upphört, sedan droskegarne funnit sig
föranlåtna att antaga kuskarnes anbud af 16
shillings (kr. 14.40) om dagen i hyra för
droska och ett par hästar. Droskegarne
hade förklarat, att deras affär ej bar sig,
om de ej fingo 18 shillings om dagen i hyra,
men att denna uppgift ej varit med
sanningen överensstämmande, framgår af
åtskilliga sifferuppgifter, som meddelas i en i
dagarne framlagd prospekt. Enligt dessa
uppgifter har lord Shrewsbury på 250
droskor och 650 hästar haft en ren vinst pr år
af 16,186 pund sterling 19 shilling (291,365
kronor) eller 22½ prosent på sitt
rörelsekapital, hvilket väl må kallas en lysande
affär, i synnerhet under nu rådande dåliga
tider.
Telegram i Sundsvalls Tidning.
Stockholm den 16 juni. Norske
statsministern Richter fanns vid niotiden i
går morgse sittande död i ett af sina
rum. Han hade skjutit ett
revolverskott genom munnen så att döden
ögonblickligen synts följt. Den aflidne har
flere veckor visat sig nervös. Han skulle
i går afton hafva afrest till Norge.
Berlin s. d. Hela kejsarfamiljen var
närvarande vid kejsarens dödsbädd.
Klockringning började kloekan 2. I
butiksfönstren sorgdekorationer.
Stämningen djupt allvarligt rörd. Börserna
i Hamburg och Berlin voro stängda hela
dagen, likasom i dag.
Från utlandet.
England. Emot den bestämmelsen i det
af britiska regeringen framlagda förslaget
till lokalförvaltningslag, att försäljare af
rusdrycker, hvilkas rättigheter de tillämnade
landstingen icke skulle komma att förnya,
skulle erhålla ersättning af allmänna medel,
hölls, som vi nämt, nyligen i London en
stor demonstration. Londons talrika
nykterhetsföreningar utgjorde hufvudsakligen
deltagarne i processionen, hvilken samlade
sig vid Themsenkajen och med musik och
otaliga banér drogo till Hyde park. I det
nästan oöfverskådliga tåget såg man tio stora
lastvagnar, fylda med barn från East-ends
fattigaste kvarter, hvilkas bleka ansigten och
torftiga drägter väckte allmänt deltagande.
Öfver hvarje vagn svajade en fana med
inskriften: »Hvem ersätter dessa?» Många
banér buro inskrifter, rörande ändamålet
med mötet, och de voro ofta rätt oblida,
såsom: »Död åt ersättningsparagrafen?»
»Krögare, vänd dig till din herre djefvulen
om ersättning!» »Fyra och en half
milliarder kronor i skadeersättning — aldrig!»
»Hvilken ersättning får drinkaren!» »Ingen
ersättning åt krögare o. s. v.
I Hyde park höllos tal från tio
talarestolar. Bland talarne voro
underhusledamöterna sir Wilfrid Lawson, Channing, Caleb
Wright, Mac Laren, Rowlands, Stuart,
Pickersgill, Carrie och Clark samt lord
Kinnaird. En talarestol var förbehållen de
kvinliga nykterhetsföreningarna, och här höllos
alla tal af kvinnor.
Enhälligt antogs vid alla talarestolarne
följande mötesbeslut: »Mötet gör
uttrycklig gensaga mot de orimliga förslagen i
lokalförvaltningslagen, att försäljare af
rusdrycker, hvilkas rättigheter icke förlängas,
skulle ersättas. Detta är en oberättigad
nyhet, som icke står i samklang med
föregående lagar och som antingen med orätt
påbördar de skattebetalande oerhörda
bördor eller ock hindrar den länge
eftersträfvade minskningen af offentliga frestelser till
omåttlighet samt därmed förevigar
outsägligt husligt elände, last, förbrytelse och
armod. Snarare kräfver då mötet, att offren
för krogväsendet skola (såsom i Kanada och
Förenta staterna) få ersättning af dem, som
blifvit rika genom folkets fördärfvande och
utarmning.»
En petition i samma syfte skulle
ingifvas till parlamentet.
Öfver 100,000 människor deltogo i
meningsyttringen, hvilken aflopp, utan att
ordningen på minsta sätt stördes.
De liberale unionisterna i underhuset äro
till stor del emot nämda paragraf, hvilken
åter toryregeringen insatt för att icke stöta
sina gamle och inflytelserike vänner
krögarne för hufvudet. Man antager, att
frågan kommer att lösas genom en
kompromiss, i det att de krögare, hvilkas
rättigheter indragas, skola hållas skadeslöse icke
ur de beskattades fickor, såsom
lagförslaget nu föreskrifver, utan från afkastningen
af de 20 pros., hvarmed krögarnes afgifter
till det allmänna skola höjas med den nya
ordningens inträdande.
Nordamerika. I förra veckan öppnades
i S:t Luis demokraternas partimöte.
Ordförande var Patrik Collins. I sitt
inledningstal prisade denne presidenten
Clevelands statsmannagåfvor, hvilka loford
hälsades med lifliga hurrarop.
Sedan mötet därefter enstämmigt uttryckt
sitt beklagande öfver general Sheridans
sjukdom, inträdde ett sändeskap från det
samtliga kvinnomötet, hvars ordförande anhöll
att i största korthet få frambära
kvinnornas önskningar inför de samlade
demokraterna. Efter åtskilligt larm lyckades det
ordföranden att skaffa mrs Meriweather
gehör. Hon började med svag röst uppläsa
en skrifvelse, hvari yrkades rösträttens
utsträckning till kvinnorna. Det ropades
allmänt »högre!» — »högre!» och till sist föll
musikkåren in och afbröt talet, hvars
innehåll mera anades än hördes.
Sedan skred man till uppställande af
kandidater för nästa presidentval.
Fullmäktigen för den först uppropade staten,
Alabama, afstod åt staten Newyorks representant
sin rätt att först nämna kandidat. Helsad
af lefverop reste sig mr Dougherty och
yttrade:
»Jag bringar eder, mine landsmän, min
broderliga helsning. Jag har tagit ordet för
att uttala namnet på Förenta Staternas
näste president. (Lifligt bifall. Samtlige
närvarande resa sig). Newyork föreställer
honom inför mötet och stödjer honom med
sina röster. Jag går att nämna en man,
som folket redan korat.»
Talarens ord framsades punkt för punkt
och afbrötos ständigt af bifallsrop. Under
stormande rörelse — man hurrade vildt och
viftade med näsdukarne, hattarne kastades
i vädret — slöt mr Dougherty:
»Jag skall uttala ett namn, som redan
bragt oss seger. Jag nämner som kandidat
Grover Cleveland.»
När bifallsstormen något lagt sig, spelade
musiken upp en känd melodi »hell vår
höfding!» Clevelands byst, som stod bakom
talarplatsen, kröntes med lager, hvarefter
aftäcktes en stor målning framställande
presidenten och hans närmaste omgifning i
Hvita huset.
Sedan fullmäktige från Kentucky
anhållit att få framlägga skäl för den
clevelandska kandidaturen och denna begäran bifallits
af mötet, höll mr Mackenzie ett tal, som
ofta afbröts af jubel, särskildt när talaren
kommit att nämna presidentens hustru —
»näst henne är mr Cleveland den bäste
demokraten i landet.»
»Ja, gentlemen i juryn! (munterhet). Det
skogiga Kentucky håller af mr Cleveland
för hans raska jägartags skull. Hans
budskap träffa alltid prick, hans tal har en
kentuckybössas träffsäkerhet och kraft. (Lifligt
bifall.)
Fortsattes så uppropet af staternas
fullmäktige, som hvar efter annan lade sina
röster i valurnan — sändeskapet från
Delaware väckte mycken munterhet genom
försöket att smuggla några extra röster i
urnan. Redan vid middagstiden hade den
viktiga handlingen förrättats, och Cleveland vardt
enhälligt uppstäld som demokraternas
kandidat vid nästa presidentval.
Följande dag uppstälde mötet som
kandidat till vicepresidentposten mr Thurman,
som fick ojämförligt flere röster än
medtäflarne Grey och Black; mötet beslöt ock,
att Thurman skulle anses som enhälligt
kallad.
Allen G. Thurman föddes i Virginia, men
flyttade tidigt öfver till Ohio. Han har
varit medlem af sistnämda stats högsta
domstol och är senator sedan tolf år tillbaka.
Blir han vald till vice-president, kommer
han att tillträda ämbetet i sitt 76:te år.
— Partimötet slöt sina arbeten med
antagande af följande dagordning:
»Förenta staternas demokrater samlade
till »national-konvention», betyga på nytt
sin trofasta hängifvenhet för demokratiens
grundsatser sådana de framstäldes af 1884
års möte, hvarjämte de ge sitt erkännande
åt sine representanter i kongressen för
deras sträfvan att lindra de öfverdrifna
tullsatserna».
»Partiet uttalar sig för omväljande af
statens högste ämbetsman, som lagt i dagen
trohet, skicklighet och vishet. Vi
protestera ock mot republikanernas vägran att ut
jämna orättvisor i beskattningen, som strida
mot folkets kraf på likhet inför lagen.
»Den amerikanske arbetarens fordran på
större andel i industriens vinst söker man
tysta ned med falska förespeglingar. Vår
företagsamhet är fjättrad och stängd inom
hemlandets gränser.
»Den amerikanska industrien skulle ej
bringas i fara genom nedprutning och
utjämnande af tullbördorna. Tvärtom, en
lämplig och omsorgsfull revision af tulltaxan,
som dock toge hänsyn till skilnaden mellan
europeiske och amerikanske arbetares löner,
skulle utan tvifvel uppmuntra hvarje gren
af företagsamhet, ty tullarnes sänkande skulle
bereda vår industri ett säkrare och
vidsträcktare afsättningsfält. Särskildt arbetarne,
hvilkas väl aldrig må lemnas ur sigte, skulle
vinna på den åsyftade åtgärden:
lefnadskostnaderna blefve billigare och
arbetsmarknaden fastare.»
— Under mötets lopp förekom en
meningsyttring till förmån för Irland. New
Jerseys guvernör frambar följande uttalande,
som enhälligt gillades af mötet:
»Vi uttala vår medkänsla med alla folk
som sträfva att tillförsäkra sig själfstyrelsens
ovärderliga lycka, som kämpa för politisk
och religiös frihet, och särskildt betyga vi
vår medkänsla för de ädle
fosterlandsvänner, som under ledning af mr Gladstone
och mr Parnell utkämpa en väldig men
fredlig kamp för själfstyrelse i Irland.»
Afgångna och ankomna fartyg.
Newcastle den 4 juni. August Zacneker, t.
Hernösand.
Brightlingsea den 4 juni. Bertha, Hanson, gt.
Sundsvall.
Rouen den 5 juni. Sigrid, Nielsen, gt.
Hernösand; Agathe, Ostendahl, gt. Sundsvall.
London den 6 juni. Nora, Hanscn och Iduna,
Petersen, utkl. t. Sundsvall.
Gravelines den 6 juni. Patria, Olsson och Vierge,
Gundersen, gå båda t. Hernösand.
Dieppe den 6 juni. Vesta gt. Sundsvall.
Fecamp den 6 juni. Carola, Andersson, gt.
Hernösand.
London den 6 juni. Britannia, Langlie, utkl. t.
Hernösand; den 7: Mathilda, Egenæss, t.
Sundsvall.
Guernsey den 3 juni. Tre Venner, Melson, gt.
Hernösand.
Helvoet den 8 juni. Gratitude, Jacobsen, gt.
Hernösand.
Brest den 6 juni. Fire Södskende, Gullichsen,
gt. Hernösand.
Cherbourg den 6 juni. Særkodder, Wright, gt.
Sundsvall.
London den 8 juni. Khorasan, Visser, utkl. t.
Melbourne via Sundsvall.
Gravesend den 7 juni. Iduna och Nora, gå båda
t. Sundsvall; den 8: Britannia, gt. Hernösand.
Plymouth den 7 juni. Regina, Pedersen, gt.
Sundsvall; den 8: Red(?), Mowisen, gt. d:o.
Upprop
till allmänheten till förmån för ett
tillämnadt studenthem för
nykterhetsvänner vid Upsala universitet.
Sedan några år finnas vid Upsala
universitet tre studenthem. Deras uppgift är dels
att bereda tillfälle till ett förädlande
kamrat- och hemlif, som till en viss grad kan
ersätta saknaden af det egna hemmet, dels
ock i någon mån betrygga obemedlade,
hoppgifvande studenters vistelse vid akademien.
Därjämte hafva dessa hittills befintliga
studenthem till särskildt syfte att företrädesvis
uppmuntra de prästerliga studierna. För
dem hafva uppförts ändamålsenliga
bygnader och de erbjuda fullständig
inackordering hvartdera åt minst 15 studenter årligen
mot en afgift som vida understiger den
vanliga lefnadskostnaden vid universitetet,
hvadan ock inträde i de samma är mycket
eftersökt.
Undertecknade föreslå nu upprättande af
ett nytt studenthem med samma allmänna
syfte som de föregående, men tillgängligt
för idkare af hvilket specialstudium som
helst. Om vi således å ena sidan utsträcka
möjligheten till inträde, vilja vi å andra
sidan inskränka den samma genom
bestämmelse att tillträde gifves blott åt
nykterhetsvänner, företrädesvis dem som tillhöra
förening för helnykterhet.
Vi äro nämligen öfvertygade om vigten
af att redan i ungdomen motverka
uppkomsten af vana af starka dryckers äfven
jämförelsevis måttliga förtäring och därmed
sammanhängande föreställning om deras
oumbärlighet i den mänskliga
sammanlefnaden — en vana och en föreställning som
alltid gifva ett indirekt stöd åt, om de icke,
såsom ofta sker, rent af leda till det
fördärfliga missbruket.
Ett hem med afgjordt nykterhetsvänlig
anda skulle för sina medlemmar verka
mycket stödjande. Erfarenheten har ju ofta
visat, huru svårt det är att i en omgifning
af oliktänkande hålla fast utan jämkningar
vid en vunnen öfvertygelse, och äfven den
viljestarke lider utan tvifvel af att stå
ensam. Af hvilket gagn däremot en
sammanslutning är på nykterhetssakens område,
därom vittnar tydligt hela denna saks historia.
Det tillämnade hemmet borde ock söka
bilda en medelpunkt för nykterhetsintresset
bland studenterna genom att erbjuda en
lämplig lokal för samkväm. Det är
nämligen af vigt att praktiskt visa, att
lifsglädjen ej flyr med de starka dryckernas
försvinnande, utan snarare ökas, på samma
gång den blir sannare och sundare. Exempel
verka i allmänhet mer än ord, icke minst
på här ifrågavarande område.
Att nykterhetsarbetet befordras vid vår
mest besökta högskola är uppenbarligen af
den allra största betydelse, ej blott för själfva
lärdomsstaden, utan för hela det land, till
hvars skilda nejder därifrån årligen utgår
ett stort antal unga män, hvilka fått många
af sina varaktigaste intryck just under
studieåren, och hvilka skola öfva ett icke ringa
inflytande, hvar inom sin verkningskrets,
exempelvis lärarens, domarens, läkarens.
Vi fästa särskildt uppmärksamheten på
huru litet i vårt land blifvit gjordt för att
åt nykterhetssaken vinna de mest
inflytelserika samhällslagren och huru vigtigt det är,
att mera i detta afseende göres. En
sammanslutning kring nykterhetskämparnes
banér skall i sin mån bidraga till utjämnande
af klyftan mellan hög och låg.
Dem som önska taga närmare kännedom
om planen för det tillämnade företaget
hänvisa vi till uppsatser om »Nykterhetssaken
bland studenterna», införda i tidningen Blå
Bandet n:r 7 för 1887 samt Reformatorn
n:ris 6, 8 och 12 för innevarande år.
Ett förslag i den här antydda riktningen
framstäldes vid 1887 års Blåbandskonferens,
hvilken för det samma uttalade de
lifligaste sympatier. I förhoppning att dessa
delas af en större allmänhet, uppmana vi på
detta sätt till välvillig medverkan för
planens utförande Sverges alla
nykterhetsvänner och alla dem som hysa intresse för den
studerande ungdomen.
Äfven de minsta bidrag mottagas
tacksamt. Medlen skola öfverlemnas till en
förvaltningsnämd, bestående af universitetets
n. v. rektor professor C. Y. Sahlin samt
e. o. frofessor W. Rudin och v.
häradshöfding J. Cornelius (samtliges adress: Upsala),
hvilka benäget åtagit sig att förvara och
förränta de samma, till dess de nått den
storlek, att de efter bepröfvande af den
styrelse, som af oss kommer att väljas före
slutet af innevarande år, i väsentlig mån
kunna anses betrygga studenthemmets
fortvaro. *
Våren 1888.
H. Aspling,
lektor vid Norrköpings
h. allm. läroverk.
C. O. Berg,
generalkonsul,
Stockholm.
J. Bergman,
filosofie kandidat, Upsala,
förslagets framställare.
Axel E. Dickson,
godsegare, Alingsås.
Aug. Enblom,
folkskollärare, Upsala.
Gustaf Ericsson,
docent, Upsala.
J. M. Erikson,
ordförande i Sverges
blåbandsförening.
Oskar Eklund,
redaktör, sekreterare i
Sverges blåbandsförening.
P A. Levin,
med. doktor, Ble.
O. E. Lindberg,
filosofie kand., Upsala.
Fr. Lindström,
fabrikör, stadsfullmäktig,
Upsala.
L. Fr. Läffler,
e. o. professor vid
Upsala universitet.
N. Lövgren,
lektor, Upsala.
G. A. Magnusson,
fil. d:r,
folkhögskoleföreståndare, Upsala.
Nils Nilén,
docent, ordf. i Upsala
blåbandsförening.
Edvard Wavrinsky,
chef för
goodtemplarordens svenska afdelning.
O. A. Wester,
kyrkoh. i Lule, ordf. för 1887
års blåbandskonferens.
E. W. Wretlind,
med. d:r, Stockholm.
N. P. Ödman,
lektor, Gefle.
* Bidrag kunna också i första hand sändas till
någon af de i Upsala bosatte undertecknare, hvilka
därefter öfverlemna dem till förvaltningsnämden.
För influtna medel skall offentligt redovisas.
— 82 —
— Det är en liten gosse der ute, som vill
tala vid grefvinnan, och en officer, herr von
Geyer, frågar efter nådig frun.
Aglæ stannade vid fönstret, med handen tryckt
mot hjertat. Teodora deremot ilade mot dörren.
Några ögonblick derefter stod Geyer i
rummet sådan Teodora skildrat honom, vacker,
ståtlig, manlig, fastän blek och upprörd.
Den unga grefvinnan såg icke, hörde icke
mera än ett par hastiga steg, ett dämpadt utrop
och en kort snyftning.
Dörren föll igen bakom henne.
Teodora hade haft ännu ett uppdrag att
utföra. Vid afresan till Berlin gaf hon Braun
ett löfte att se om hans barnbarn. Den unga
Louise, hvilken gått in vid teatern som korist,
hade råkat i mindre aktningsvärdt sällskap och
fördes nära förderfvets brant. Hon bodde hos
en gammal kvinna, »mor Möller», som gjort
resan utför och hade ett dåligt rykte. Hennes
hus var samlingsplats för hvarjehanda
tvätydigt folk.
När Teodora anlände till hufvudstaden, låg
Louise sjuk och drogs synbarligen med döden.
Den unga grefvinnan besökte henne ofta och
gjorde allt, hvad hon förmådde, för att hjelpa
henne. Erinrande sig de lärdomar, hon fått,
öfvervann hon här sin vedervilja för eländet.
Med brådskande steg ilade hon nu genom
flera gator, som vimlade af menniskor, njutande
af vårsolens milda strålar. Blek och med
förstördt utseende skyndade hon framåt som om
en döende väntat henne.
— 87 —
De sista orden kunde knappt höras. Nu
vardt det tyst. Med en sista flägt, lik en
framandad kyss på Teodoras tårfylda ögon flög,
själen bort, förlossad från banden, som fängslat
den vid jorden.
I högsta grad uppskakad, knäföll Teodora
framför den aflidna unga flickan, för hvilken hon
på bästa sätt sökt sörja, fastän dåliga menniskor
förstått begagna sig af hennes oerfarenhet.
Slutligen spratt hon till. Dörren öppnades
sakta, och mor Möller, som aflägsnat sig på en
stund, kom åter in. Hon satte tummen i
vädret med en frågande åtbörd. Teodora steg upp,
och gumman lade handen på hennes axel.
— Jaså, allt är då förbi! sade hon. Den
stackarn är lycklig nu, det må vara vår tröst.
Men, min fröken, ni måste komma och stärka
er med ett glas vin i mitt lilla rum. De
andra ha gifvit sig af, så vi kunna sitta alldeles
ostörda. Kom bara! Mor Möller går ingen
för när...
Teodora följde mekaniskt och tog plats i den
röda plyschsoffan. På bordet stod en lampa,
hvars ljus föll öfver en tafla på väggen. Det
var ett konstnärligt utfördt porträtt i olja af en
ung flicka, så englalikt skön och med en så
idealisk renhet i dragen, att det såg ut som
en allegori, föreställande den omedvetna
oskulden. Det var en märkvärdig prydnad för detta
rum. Öfver porträttet lästes i guldbokstäfver
på ett gulnadt sidenband:
— En skön själ i en skön kropp.
— 86 —
— Tyst, tyst! hviskade patienten. Inte så
högt! Knacka inte i bordet med glasen. Vänta
litet, tills solen gått ned!
Och med darrande hand drog hon lakanet
öfver sitt hufvud.
Teodora sprang ut och stod ögonblicket derpå
inne hos det svirande sällskapet.
— Jag ber er gå härifrån, sade hon. Om
en stund stiger döden öfver tröskeln der inne.
— Är det verkligen så långt gånget? Hon
har förut ibland varit illa deran.
— Det närmar sig slutet, svarade Teodora
allvarligt.
— Kom! sade ett af fruntimren och reste
sig. Här är ju ohyggligt att vara. Jag går
min väg.
Teodora återvände till den döende, som nu
åtminstone ej stördes af stojet i rummet bredvid.
— Jag ville så gerna lefva ännu ett år ..
blott en timme! hviskade Louise. Du är så
god, du skall nog hjelpa mig att uppehålla
lifvet ett år, en dag, en timme... Teodora, jag vill
inte dö...
— Stackars barn! utbrast den unga damen
och lade snyftande sitt hufvud med det mörka
håret bredvid de blonda lockarne på kudden.
Hvarför är du så rädd för att lemna denna
trånga, mörka kammare och dessa känslolösa
menniskor? Frukta icke att gå dit, der det är
evig vår och blommor och sol och kärlek!
— Bed... till Gud... att han står mig bi!...
— Hoppas och förtrösta på honom!
— Fader vår... som är i himmelen...
— Ske din vilje...
— Amen!... Amen!
— 83 —
Från de eleganta, solbelysta gatorna kom hon
in i trånga, mörka gränder, dit solen aldrig
trängde och der eländet i all sin nakenhet mötte
vandraren vid hvarje steg. Den eleganta,
finkänsliga Teodora, som aldrig förut velat utsätta
sig för att komma i beröring med nöd och
uselhet, passerade här förbi smutsiga, trasiga, fräcka
varelser, hvilka omotståndligt ingåfvo vämjelse.
Slutligen gick hon genom en låg port in på en
smutsig gård och försvann i en smal
fyravåningsbygnad.
— Icke dit in, fröken, för Guds skull, icke dit!
För sent. I sin ängslan att komma för sent
hade Teodora skyndat in genom en dörr, som
låg vid sidan af den rätta.
Öfverraskad stod hon i ett af tobaksrök och
vindunster uppfyldt rum, hvilket bar prägeln af
en förfallen elegans. På en gammal, sliten
plyschsoffa sutto två damer i sidenklädningar och med
något besynnerlig frisyr. Midt för dem såg
man vid ett bord tre unge män, hvilka vid
första ögonkastet igenkändes som skådespelare. På
bordet märktes lemningarne af en supé.
Bredvid denna grupp stod nu den sköna
Teodora med ett uttryck af pinsam förskräckelse i
sitt ansigte. Hon mottogs af ett högt skratt.
— Se der, Brutus! sade en af ungdomarne
skrattande.
— På min ära, hon ser inte oäfven ut.
— Min sköna fröken, vågar jag bjuda er
en stol?
Teodora kände sig fattad i armen och
dragen fram mot bordet.
— Från hvilken teater eller cirkus? frågade
den ene.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
