Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
— Ja, vad död de fått gör detsamma, bara
skinnen är vackra.
— Jag kunde inte sä dig i bussen vad som var
åt mig, viskade Sven på Näbben till Daniel medan
de stego ur. För se nämndeman är ju i
nykterhetsnämnden. Men du kan veta jag är instämd te tinget
för att jag bränt, tredje resan. Nu blir det
fästning. Jag kunde väl haft vet å bju
nykterhetsnämnden! Det var min olycka att jag inte bjudde
nykterhetsnämnden! Under alla tecken på bitter
ånger över sin dårskap tiggde Sven ett par kronor
av sin givmilde läskamrat och försvann.
Under hela denna resa med dess många trådar,
anknytningar och iakttagelser, var Skörd behärskad
av Esters närvaro. Han talade icke alls till henne,
han såg knappt på henne, men när de kommo fram,
märkte han att de länge suttit hand i hand. Deras
händer hade sökt varandra utan tillsägelse.
Skörds stämning var ett trotsigt beslut att
framhärda, att gå vidare. Han ville henne icke illa, han
skulle icke göra henne illa. Ömhet var nu som första
dagen grundtonen i hans känsla för henne. Men
något hade smugit sig in i denna ömhet, som han
inte märkt förrän det var för sent. Det var hans
vilja att ta henne till sig. Var detta en galenskap,
så skulle han sköta den med klokhet. Han skulle
icke tillåta att olycka, upptäckt, undergång komme
över henne. Hon måste bara gå med på att låta
honom få dela henne med Lennart. Det var en
bitter tanke men någon annan möjlighet såg han ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
