Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kvinnorna - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
gångna. Kajsa tog det på sin rygg och bar det bort,
dit där hon själv var hemma bland ruinerna av en
förgången tro.
Kajsa var med all sin naturliga fallenhet bara en
stympare, och det visste hon. Aldrig slutade hon att
sörja över sin dårskap att i ungdomen låta all
kunskap fara som hennes mormor satt inne med.
Numera fanns det ju ingen människa som man kunde
rådfråga i svåra fall. Det rådde en rent hemsk
okunnighet i denna bygd om det som verkligen var
värt att kunna. Det var henne ett kval att veta att
liv och död, hälsa, rikedom och kärlek, därjämte
skydd i nöd och fara och makt över det synliga och
osynliga, kunde legat under hennes välde som det
låg under mormors. Allsmäktig kunde hon varit
blott hon vetat att tyda tecken, iakttaga de rätta
reglerna och sätta sig i besittning av de föremål i
vilka makten satt och kunde fångas.
Kajsa hade det svårt, ja, så svårt att hon stundom
funderade på att övergå till kristendomen. Men så
var skägget i vägen, och när det kom bort, tyckte
hon ändå inte att nattvarden bet något vidare, och
så fortsatte hon som förut. Hon drog sig fram med
de få konster hon kunde, hon försökte lägga in
mening i skatornas flykt, knutarna på togarnet,
askan i spisen, hon spådde död, hon mätte bort
hastiga illamåenden utan att själv känna betydelsen
av ceremonien. Hennes klienter voro vanligen av
samma ålder som hon själv, det var sällan hon fick
försöka sig på de yngre, de skrattade mest åt henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
