Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det är mulet men svalorna flyga högt - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
så mäktig att sprida omkring sig välsignelse och
förödelse.
Fjärde dagen väckte han Daniel, och det ganska
hårdhänt.
— Vi skulle väl reda upp oss emellan, sade han.
När ska brunnen stensättas? Vem är det jag går
och sliter här för, och vad skall jag ha för det?
— Låt mig vara ett par dar till, bad Daniel. Ja,
jag vet att du har väntat länge, men töva bara ett
par dar till. Och så vände han sig bort från
Lennarts åsyn.
När Lennart försvunnit neråt klöverträdan, steg
han emellertid upp. Han gick in i stora rummet,
som nu blivit en ungkarls rum med pipor,
tobaksaska, stövlar, papper och tidningar. Där letade han
fram en packe av The miners news och The
northern miner som samlat sig under Esters
sjukdom. Han förstod nog att Lennart tyckte på hans
lättja, där han själv svettades med slåttern, men
han förhärdade sitt hjärta mot hans stumma krav
på hjälp. Han hade burit dödsoket åt Ester, han
hade torkat sjukdomssvetten av hennes kropp,
ljugit bort hennes rädsla, hundra gånger brutit av
sin sömn vid det svagaste rop från hennes läger.
Han hade fullgjort ett tungt dagsverke. Han visste
att allt Lennarts slit och släp var ett intet däremot.
Det var visserligen tungt att gräva en brunn, men
det var tyngre att gräva en grav. Hade inte Lennart
fått hennes sista leende till belöning?
Lennart kunde visa på sitt verk och säga: här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
