- Project Runeberg -  Svarta ballader /
Tiggaren Simons sång

Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tiggaren Simons sång

Jag är tiggaren Simon - vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt, eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
en brödbit litet större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår så fort vart så grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag är en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.

Du tål inga drönare - du säger, bed och arbeta,
du värderar bara arbete och kärlek, min bror,
men min far, han bad sig till döds skall du veta,
och självmord av kärlek gjorde min mor.
Och här ser du bönerna vår Herre skulle höra,
här är väven som valkat en modershand hård,
och här har du sångerna som sjungits i mitt öra:
Får jag svälja mitt sista brännvin på din stormrivna gård?

Min mor hon dog av arbete och sorg om våren,
och det var inga stjärnor som lyste hennes säng.
Med ögonen dimmiga av brännvin såg jag båren,
där hon kallnade bland rosor, så mörk och sträng.
Och jag bytte mig ett veckolångt rus för det hon lämnat
åt sin son till välsignelse när en gång han vart stor.
Åt tiggaren Simon var arvet ämnat,
och i ruset var jag tacksam mot mor.

Jag har tiggt - en ska antingen råna eller tigga,
ej vackla av hunger framför höga hus.
I ett dike en stormnatt med en liter ska en ligga,
och se månen gunga i moln när en smälter sitt rus.
Utan far, utan mor, utan släkt vill jag vara,
se träden piska varandra, höra grenar gnissla som hat.
Se moln som vänlösa män i ändlösa öknar fara,
när alla de snälla sova med sin Gud och sitt kärleksprat.

Så underligt - i natt får jag värma mina händer,
vid din brasa får jag sitta som en svagögd gammal hund
som jagat åt sig själv tills han mist alla tänder,
och utan att veta det väntar det vinande blyets stund.
Men jag vet att Han skall komma, Han som dräper för att hela,
ur natten skall jag höra hans vingars sus.
Min daggiga bädd av jord skall han dela,
hans andedräkt skall släcka mina ögons ljus.

Jag älskade - ja, jag var från mina sinnen,
att minnas mina kvinnor är att röra i strö.
Du ber mig att vekna inför gamla, gamla minnen -
bara ett är hårt och heligt: när far skulle dö.
Det var bara mor och jag som höll vakan,
och satt där och älskade vad som fanns kvar.
Genom gluggen föll stjärnljus på slitna lakan,
och ute sjöng stormen avsked åt far.

En bror har jag haft - han var blek om kinden,
och hans ögon voro ljumma som utbrunna ljus.
Han låg på ett fattighus och lyssnade på vinden,
och yrade om solen och hedarnas grus.
Han väntade på vilan, för sjuk för att vandra,
för vek att bli min lustiga tiggarkamrat.
Och en gumma med rinnande ögon
satte fram hans skål med mat.

En dröm har jag kvar - jag kan ännu drömma -
på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
Över bittra örter skall vinden vina -
som en mask skola vandrande moln mig se.
På mitt beniga bröst skall månen skina,
och min puls skall stanna och min mun skall le.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:32:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svartbal/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free