Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(112)
utseendet dåliga och oväxtliga granbuskar årtionden kunna stå undertryckta
och bida sin tid, men att då solljuset ändtligen kommer, de repa sig
för att skjuta i höjden mycket kraftigt. »Den har under väntans dagar
utvecklat sitt rotsystem och därigenom samlat, i stället för att förlora
lifskraft. Och denna granens vitalitet inskränker sig icke till hans
ungdom. Jag har funnit många granar, hvilkas historia visat att de ägt
förmåga att upprepa samma manöver 2 à 3 gånger.» — Vidare ha vi
att mot ett rikt kottår för tallen räkna med 2—3 för granen. Tallen
kräfver dessutom full friställning för att blomma rikligt, hvilket icke
är nödigt för granen.
Om man nu utgår från att det är skogsmannens skyldighet att gynna
tallen i dess strid mot granen, finner man snart, att han härutinnan har
en mycket svår uppgift att fylla. Det säkraste medlet är elden, men
förf. ställer sig starkt afvisande mot dess användande. Han säger rent
ut om de i Norrland så oerhördt omfattande myllfattiga och torra
markerna — hedland och grusåsar —-: »Att bränna dessa marker vore
nämligen liktydigt med att rycka dem tillbaka ett eller annat århundrade i
sin utveckling till det bättre och det var oförsvarligt att uppbränna myll
bildande växtdelar på nlark, där mylla fattas. Aska är utmärkt som
gödningsämne, men de ämnen, hvaraf askan bildas, finnas äfven i de
oförbrända växtdelarna och man får ej förbise de organiska
beståndsdelarnas betydelse för barrträdens växtkraft.» Man har fäst sig vid, att
på de brända grus- och sandmarker, i hvilka lerigt materiel
förekommer i större eller mindre mängder, nu finnas våra vackraste tallbestånd.
Men icke ens här vill han förorda att vid föryngringstillfällen afbränna
marken. Och orsaken är att man måste hushålla med myllan. Vid
undersökning af vacker tallskog å mark, där myllan saknats, har jag
dock funnit, att fastän tillväxten varit ypperlig de första 40—50 åren,
densamma så småningom i förtid minskat. Och så visade sig vara
förhållandet, ej blott där bristande gallring förelåg, utan äfven på stäften,
där ljustillgången bort vara alldeles tillräcklig. Jag kom till den
slutsatsen, att orsaken till den i förtid aftagande växtkraften var bristen på
mylla. Ej ens i detta fall bör sålunda efter min tanke eld användas».
Förf. erkänner, att man, om bränning ej får användas, ofta står ganska
maktlös mot granens utbredning, men framhåller, att man genom
uthuggning af granbuskar och granträd dock kan hålla tallskogen vid makt på
den egentliga tallmarken. »Vi kunna hålla våra torraste marker, där
granen icke har någon utvecklingsmöjlighet, fria från densamma genom
att nedhugga de granbuskar, som trängt in på dylik mark. Vidare
måste vi hindra granen att taga öfverhand på alla sådana mera torra
marker, där den visserligen på rimlig tid utväxer till masseved, men
därefter förlorar sin växtkraft. Af de båda nu nämnda markslagen
finnas stora vidder. Skogen har emellertid å en betydande del af dessa
arealer omvandlats till uteslutande granskogar. Dessa böra återföras
till tallskog, alltefter jordmånens och markbetäckningens beskaffenhet
med efter utan underbestånd af gran».
Men förf. framhåller med styrka, att man nu ej längre behöfver hålla
granen så slrängt tillbaka som inan hittills gjort. Tallen är visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
