Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern 1933. Av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v.: Ester Roeck Eansen och Georg Rydelerg i »Vi Hallams» på Blancheteatern samt
Lars Hanson och Sven Bergvall i »Klaga jnånde Elektra» på Dramatiska teatern.
ströms kraftigt tecknade tjuvkona, Anders de Wahls blott alltför våldsamt
karikerade domare och Sture Baudes ettrige tyske borgare höllo lustspelshumöret
uppe. En tung, men i spel och regi alltigenom suggestiv föreställning var
0’Neills »Blodet ropar under almarna», ett lantligt brottmålsdrama fullt av
mörka vätskor och explosiva drifter; Lars Hansons pregnanta gubbstudie och
Anders Henriksons hetsade ynglingatyp kunna särskilt framhållas. Vilhelm
Mobergs »Våld» visade dramatisk talang och ställde sitt strindbergska problem
— äktenskapet som tvångsinstitut — med ärligt eftertryck, om också det
katastrofala slutet föreföll mindre nödvändigt. Sture Baude och Maria
Schild-knecht uppburo skickligt de ledande rollerna. Lättare program voro
Drink-waters »En fågel i handen», en hemtrevlig och genuint engelsk pjäs, samt
Achards muntra och sinnrika »Damen i vitt», där särskilt Olof Winnerstrand
och Inga Tidblad gjorde sig utmärkt gällande. Till sist återstår också att nämna
den i samarbete med Operan framförda »Flickan från Arles», vars Daudet-poesi
tyvärr icke kom till sin fulla rätt i den svenska bearbetningen; Märta Ekströms
och Ivar Kåges provengalska folktyper stå likväl kvar i minnet, och ett par
debuterande ungdomar gåvo goda löften.
Den av Gösta Ekman ledda Vasateatern framförde icke under detta år något
verkligt betydande program, och direktören kunde heller icke sägas konstnärligt
ha gynnat den utomordentlige skådespelaren med samma namn. »Högre skolan»
av Molnår blev dock en föreställning med briljant komedistämning tack vare
Gösta Ekmans ungerske löjtnant, Tollie Zellmans generalska och Hugo Björnes
general. »Grand Hotel», Vicki Baums på andra håll segerrika scenreportage,
råkade här ut för ogynnsamma jämförelser med den samtidigt spelade filmen,
och det framgick tydligt nog, att stycket fordrar större svängrum än Vasateaterns.
Gösta Ekmans tragikomiske kontorist—-icke utan släktskap med vaktmästare Filip
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
