Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt. Av redaktör Alf Grandien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den Hanssoriska koalitionsministären vid tillträdet den 28 september: fr. v. utril<^esminister
Sandler, kommunikationsminister Forslund, försvarsminister Nilsson, jordbruksminister Pehrsson,
finansminister Wigforss, konsultativa statsrådet Quensel, statsminister Hansson,
ecklesiastikminister Engberg, justitieminister Westman, socialminister Möller och handelsminister Sköld,
realitet, samverkade härvidlag med en i olika samhällsskikt befintlig ovilja mot
försvarets utbyggande i fredstid; när ofreden hotade, menade man, var det tids nog för
svenska män att gå man ur buse till rikets försvar. Utan tvivel ha dylika stämningar
medverkat till att försena det försvarsbeslut, som äntligen kom till stånd den 11
juni 1936.
Det hade mörknat över världens vägar under det halvår, då försvarskommissionen
slutligt utformade sitt betänkande. Den rena avrustningslinjen, som i kommissionen
ägde en isolerad företrädare, var för länge sedan utslagen och betraktades enbart
som en kuriositet. De socialdemokratiska ledamöterna splittrades på olika linjer;
deras huvudreservation var likaledes nästan raserad genom den utveckling, som ägt
rum. Från att ha varit ett allvarligt yrkande, baserat på förhoppningar om aDmän
avspänning i Europa, hade den mer och mer degraderats till en demonstrationslinje,
som var så pass oklar, att meningarna voro mycket delade om lämpligheten att föra
fram den som partiets ståndpunkt. Hänvändelserna visade, att den saknade all
resonans.
Det var sålunda under ganska ogynnsamma förhållanden som hr Per Albin
Hanssons regering gick till 1936 års remissdebatt. Statsministerns vanliga tal om
samförståndspolitik gjorde icke samma effekt som eljest. Det visade sig, att folkpartiets
representanter intogo en oväntat avvisande hållning, och bondeförbundets ledning
ställde sig som ofta eljest avvaktande. Högerns ställning var klar. Den gav
sub-sidiärt sin anslutning till mellanpartiernas linje i försvarskommissionen, men yrkade
därutöver försvarsförstärkningar, i all synnerhet för marinens räkning.
Regeringen försökte likväl uppnå en överenskommelse. I januari förekommo vissa
förhandlingar mellan partierna, men redan under de första dagarna i februari visade
det sig, att mellanpartierna icke ville binda sig vid en förhandsöverenskommelse.
När sedan försvarsförslaget förelades riksdagen, hade regeringen måst släppa sina
meningsfränders linjer i försvarskommissionen. Den kom med ett eget yrkande, som
varken överensstämde med de socialdemokratiska kommissionsreservanternas eller
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
