Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronologisk förteckning över utrikeshändelserna - Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juni.
Redan under de sista dagarna av maj
utbryta strejker vid en del franska
motor-och flygmaskinsfabriker, däribland
Far-man- och Citroénverken, där arbetarna
framföra krav på löneförhöjningar och 40
timmars arbetsvecka, avskaffande av
övertidsarbete och beviljande av betald
semester. För att hindra all drift begagna de sig
av en ny metod, nämligen att »ockupera»
fabrikerna, d. v. s. de strejkande stanna
kvar på arbetsplatserna, medan deras
familjer bära till dem mat och vad de
annars behöva. Strejken sprider sig snabbt
till hela metallindustrien, bl. a. till
Renaultverken, som sysselsätta 30,000 man. Inalles
berör strejken vid månadsskiftet cirka
100,000 arbetare. Ehuru förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetare pågå och det
ett ögonblick ser ut, som om arbetsfred
skulle inträda, börja nya strejker den 2/6
vid metallindustrien och de mekaniska
verkstäderna i Parisdistriktet, där nämnda
dag 51 fabriker ockuperas. Ett par dagar
senare strejka 300,000 arbetare vid 300
fabriker och strejkvågen sprider sig över hela
landet till olika industrier och företag —
även till kommunala inrättningar. Den 5/6
strejka Paris’ tidningsdistributörer, så att
staden blir så gott som utan tidningar
några dagar. Rörelsen tar allt större omfattning
landet runt och drabbar snart sagt alla
branscher. Nya strejker frambryta
oupphörligt, ehuru avtal 7/6 träffas mellan
arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
om löneförhöjningar, varierande mellan 7
och 15 procent. 40-timmarsvecka och
semester med full lön. Kammaren antager den
12/6 ett förslag om 40-timmarsvecka med
385 röster mot 175. Genom de nya avtalen
höjas industriens tillverkningskostnader
cirka 12 procent, och de höga lönerna göra,
att många företag måste slå igen. Vid Ri
vieran stängas hundratals hotell, och många
Parishotell tvingas till samma åtgärd. Med
anledning av 40-timmarsveckan hållas
livsmedelsaffärerna i Paris stängda på
måndagarna. Flerstädes inträffa oroligheter.
Strejkvågen stiger och faller under
sommarens lopp. Den 7/7 lovar inrikesminister
Salengro efter en högerattack i kammaren
att sätta stopp för ockupationerna, men han
uppfyller ej sitt löfte i praktiken. I medio
av september tar strejkrörelsen — bakom
vilken komintern står — ny fart i
Nordfrankrike. Det visar sig, att strejkerna ha
politiska motiv och avse att skrämma
regeringen att frångå sitt beslut om förbud mot
utförsel av vapen m. m. till Spanien.
Arbetsgivarna inom textilindustrien i
Nord-frnnkrike vägra till slut att underkasta sig
för industrien ruinerande avtal, som statliga
skiljedomare vilja påtvinga dem. Den 17/9
kommer dock uppgörelse till stånd,
varigenom arbetarna få sex procents
löneförhöjning mot begärda tio. Arbetsgivarna erhålla
Juni.
samtidigt garantier mot nya övergrepp.
Sporadiska strejker och ockupationer
förekomma dock i fortsättningen, och ännu i slutet
på december strejka många tusental
arbetare i Frankrike.
3. Tyska luftvapnets stabschef, generallöjtnant
Wever, störtar med ett plan omedelbart
efter starten från Dresden och omkommer
jämte mekanikern.
4. Franska regeringen Sarraut avgår på grund
av valresultatet. Dessförinnan väljer
kammaren talman, varvid Herriot blir vald med
377 röster mot 150. Blum bildar den nya
regeringen, som får följande
sammansättning: konseljpresident Blum, socialist;
ministrar utan portfölj Camille Chautemps,
radikalsocialist, Paul Faure, socialist, och
Maurice Viollette, socialistiska unionen;
minister för nationalförsvaret, krigsminister
och vice konseljpresident Edouard Daladier,
radikalsocialist; flygminister Pierre Got,
radikalsocialist; marinminister
Gasnier-Duparc, radikalsocialist; utrikesminister
Yvon Delbos, radikalsocialist;
justitieminister Marc Rucart, radikalsocialist;
finansminister Vincent Auriol, socialist;
inrikesminister Roger Salengro, socialist;
undervisningsminister Jean Zav, radikalsocialist;
ekonomiminister Charles Spinasse, socialist,
handelsminister Paul Bastid,
radikalsocialist, minister för offentliga arbeten Albert
Bedouce, socialist; koloniminister Marius
Moutet, socialist; post-, telefon- och
tele-grafminister Jardillier, socialist;
jordbruksminister Georges Monnet, socialist;
pen-sionsniinister Albert Riviére, socialist;
arbetsminister Lebas, socialist;
hälsovårdsminister Henri Sellerier, socialist. Efter en
stormig kammardebatt 6/6 — varvid
särskilt högern sjunger ut mot Blum med
anledning av den rådande laglösheten på
arbetsmarknaden — får regeringen
förtroen-devotum med 384 röster mot 210. (Se 27/4.)
5. Sir Samuel Hoare återinträder i engelska
kabinettet som marinminister efter lord
Monsell, vilken endast önskat kvarstå
såsom förste amiralitetslord, tills
flottkonferensen avslutats. (Se 22/5 och 6/8.)
6. Generalprokuratorn vid Cour des Comptes,
Labeyrie, utnänmes till guvernör i Banque
de France i stället för hittillsvarande
guvernör Tannery, som får titeln hedersguvernör.
9. Mussolini lämnar utrikes-, koloni- och
korporationsministerposterna. Hittillsvarande
propagandaministern greve Ciano blir
utrikesminister, statssekreteraren i
korporationsministeriet Ferrucio Lantino blir
korporationsminister och statssekreteraren i
kolonialdepartementet Lesson blir
koloniminister.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
