Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1937. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I vänstra hörnet Alice Eklund i »Timmen H» på Komediteatern, i mitten överst Karin
Carlsson-Kavli, Edvin Adolphson och Birgit Kronström i »S :t Peters finger» på samma teater, därunder
Ester Roeck Hansen och Georg Rydeberg i »En man som alla andra» på Blancheteatern samt i
högra hörnet Gunnar Tolnms i »Ungdomen kommer med åren» på Vasateatern.
Också Blancheteatern och Vasan offrade åt lustspelets musa. Den förra med
Robert Sherwoods Kunglighet, en älskvärd och ganska kvick skildring av en
kunglig revolution, där Olav Riégo som majestätet väl tillvaratog en tacksam rolls
möjligheter, och Svend Rindoms Hans första premiär, ett »folkligt» hopkok utan några
litterära pretentioner. Vasateatern med en kriminalpjäs, Doktor Clitterhouse av
Barré Lyndon, vari Gösta Ekman fick visa sin förmåga att utveckla bestickande
virtuositet i en roll totalt utan inre värde, Ungdomen kommer med åren, en i
undertecknads tycke rätt osmaklig fars med en äventyrlig farfar som
huvudperson, där publiken hade tillfälle att applådera två gamla favoriter, Gerda
Lunde-quist och Gunnar Tolnaes, och I kärlek... BC, en sentimental komedi av L. Bus
Fekete om tre Wienermädls öden, som man minns egentligen bara därför att den
gav Viveka Linder möjlighet att visa fram en ganska oväntad, komisk sida hos sin
talang.
Den allvarliga delen av Dramatens repertoar inrymde i glädjande stor
omfattning Strindbergspjäser. På våren gavs första delen av Till Damaskus i suggestiv
inscenering av Olof Molander och med fantasieggande dekorationer av Sven-Erik
Skawonius. Som Den okände hemförde Lars Hanson en bland sina största segrar;
denna roll, en av de väldigaste och mest krävande i svensk dramatik, utfördes på
ett sätt som gjorde alla lovord otillräckliga. Också Dödsdansen med Poul Reumert,
Tora Teje och Gabriel Alw hörde till de stora teaterkvällarna; Reumerts lika
skrämmande som fantasifulla gestaltning av kaptenen, som mindre siktade på
det demoniska i rollen än på teckningen av mänsklig upplösning, stod värdigt vid
sidan av Tore Svennbergs klassiska tolkning, och Tora Teje som hustrun nådde
kanske ännu högre — från den första scenens stela automat, bottenfrusen av leda
och inätet hat, och till den furie som sprutar onda lustar då banden tycks lossna
var allt här lika mästerligt. På hösten kom så Folkungasagan. Att denna, trots den
lösa uppbyggnaden och det skissartade i karaktärsteckningen, skulle visa sig sce-
193.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
