Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1939. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr. v. Marianne Löfgren i »Vanartiga föräldrar» (Blancheteatern), Alice Eklund som »Madame
Sans-Géne» och Olov Molander i samma pjäs (Oscarsteatern), Hugo Björne och Esther Roeck
Hansen i »Vibrationer» samt Marianne Löfgren och Mimi Pollak i Kar de Mummas sommarrevy
( Blancheteatern.)
man sig mest vid Börje Mellvigs Justin, som gav en illusorisk bild av »calf love».
Kar de Mummas sedvanliga revy gick sedan från slutet av april till mitten av
oktober. Närmast följde Jean Cocteaus fräna »Vanartiga föräldrar», som trots att
konstruktionen ibland märktes väl tydligt både i karaktärsteckningen och intrigen
ägde både intensitet och dramatisk verve i sitt gisslande av föräldraegoismen.
En rent förvånande prestation utförde här Marianne Löfgren som modern; det
grumliga känslotänkandet och den hopplösa oredan i hennes inre avslöjades på
ett sätt som visade, att vi i fru Löfgren äger en karaktärsskådespelerska med
verklig begåvning. Säsongens sista program var »Vibrationer» av den kände
romanförfattaren Charles Morgan, vilken här visade sig även vara en dramatiker
med utpräglad blick för teaterns krav och stor förmåga att hålla spänningen,
den inre såväl som den yttre, vid liv. Till det starka intryck denna skildring av
vibrationerna och urladdningarna i den andliga atmosfären på en isolerad, den
engelska flottan tillhörig experimentstation gjorde bidrog även det goda spelet
med Hugo Björne, Esther Roeck Hansen, Mimi Pollak och Hilding Gävle i de
dominerande rollerna.
På Oscarsteatern hade herrskapet Eklund detta år inte som det närmast
föregående gjort några försök i andra genrer än sin speciella, utan uteslutande odlat
komedien. I »Min fru från Paris» av Jacques Deval hade Alice Eklund en
önske-roll som ung fransyska, vilken av omständigheterna tvingas att inkognito ta
plats som kammarjungfru hos sin amerikanska svärmor; hon inhöstade också en
av säsongens största skrattsucceer. Också Svend Rindoms »Pricken» blev en
publikframgång, som var betydligt större än det skäligen enkla stycket
förtjänade. Den gästspelande Elof Ahrle och foxterriern Pricken var båda utmärkta;
men det räckte knappast att bära upp en hel kväll. Mer äkta gott humör fanns
då i höstens första program, »Celeber skilsmässa» av John Wakefield. Litterärt
sett hörde också detta stycke hemma i flugviktsklassen; men det gav Alice och
Ernst Eklund tillfälle att utveckla hela sin virtuositet och Axel Lindberg och
176’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
