Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholms teatrar 1940. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Faustman och Viveka Lindfors i »Diana gar på jakt» på Xya teatern, Karl Gerhard i
»Gnll-regn» på Folkteatern samt Marianne Aminoff i »Trettondagsafton» pä Skansens friluftsteater
På Oscarsteatern fortsatte däremot Ernst och Alice Eklund i gamla spår
huvudsakligen med lätta komedier, i vilka direktörsparet oftast spelade huvudrollerna.
Efter »Trettio sekunder kärlek», en pikant anekdot av italienaren Aldo Benedetti,
följde tvenne repriser från Komediteatern, »Din nästas fästmö» och »Fröken
kyrkråtta», i vilken senare Signe Hasso kort före sin avresa till Hollywood bevisade
att hennes begåvning också räcker till för komiska uppgifter. Hösten inleddes och
avslutades med två farser, som inte ens den samvetsgrannaste krönikör behövde
lägga på minnet: »Susan älskar alla» av Rachel Crothers, där Margit Manstad bar
upp den största kvinnliga rollen, och »Älskar du mig?» av Arthur Macrae, i vilken
utom herrskapet Eklund även Einar Axelsson gjorde lycka. Dessemellan gavs
Shakespeares »Så tuktas en argbigga» i utmärkt regi av Sandro Malmquist, en
föreställning fylld av stolligt spexhumör, som fick glans framför allt av Edvin
Adolphsons segervisse och överdådigt manlige, av äkta renässanskynne präglade
Petrucchio, men också av Alice Eklunds kvinnligt mjuka argbigga.
Även Blancheteatern började året med en ganska enkel fars. »Tony ritar en
häst» av Lesley Storm, där man särskilt fäste sig vid Hilding Gävle som en
oberäknelig och levnadsfrisk åldring. »Här har jag varit förut» av J. B. Priestley var
ett av de trollerier med tidsbegreppet, varmed denne författare på senare tid
börjat syssla. Emellertid var nog pjäsens djupsinne mer skenbart än verkligt, och
kvällens egentliga behållning blev Holger Löwenadlers framställning av en man
som all yttre framgång till trots visste sig vara född till olycka. På betydligt högre
nivå stod Paul Géraldvs »Duo», en av denne dramatikers typiska analyser av
kärlekens och svartsjukans väsen, som framfördes utmärkt av Esther Roeck Hansen
och Georg Rydeberg. Kar de Mummas traditionella sommarrevy gick sedan ända
till mitten av oktober, då den efterträddes av en bland de amerikanska
gangsterpjäser, som våra teaterdirektörer hösten 1940 tycktes ha förälskat sig i. Irwin Shaw
kallade emellertid sin »Hyggliga människor» för en modern saga, och på sagans
sätt segrade här godheten, förkroppsligad i två beskedliga gubbar — Holger Löwen-
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
