Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmåret 1943. Av Ellen Liliedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgjutna rolltolkning hittills, och hon assisterades ypperligt av Georg Rydeberg
och Hasse Ekman. Mindre väl lyckades Ekman med den av honom själv
författade och av Ragnar Frisk regisserade »På liv och död», en äventyrshistoria med
spionage- och sabotageinslag i lappländsk miljö, och »Sjätte skottet», ett raffel av
s. k. internationell karaktär (författare Gösta Stevens).
Bland verk av seriös karaktär — vilka voro övervägande till antalet — må vidare
nämnas två filmer regisserade av Olof Molander, »Kvinnor i fångenskap» och »Jag
dräpte». Den förstnämnda hade ett socialt patos av icke obetydlig verkan — Margit
Palmær stod som uppslagsgivare och medförfattare — men företedde väsentliga
brister i den filmatiska byggnaden. Molanders insats märktes först och främst på
den starka dramatiska pulsen i enstaka scener och i instruktionen av
skådespelarna. »Jag dräpte» var en läkarfilm med psykologisk konflikt, dubiös i
handlingens detaljer men tekniskt-dramatiskt oklanderlig. »Örlogsmän» hette ett ambitiöst
opus med patriotisk klangbotten, vilket dock föll på manuskriptets, regiens och
spelets brister. Luxfilm fortsatte att odla en tvivelaktig linje med »Anna Lans», en
trohjärtad men övervägande kolportagemässig historia om en glädjeflickas fall och
frälsning, »Ungt blod», vari Ivar Johansson tämligen valhänt tagit upp problemet
om sexualiteten bland skolungdomen, och »Brödernas kvinna», en grovt
okonstnärlig ehuru i regi och bild välgjord triangelhistoria i gotländsk bondemiljö. »I brist
på bevis» från samma bolag var däremot ett onyanserat men icke oävet försök att
gestalta en konflikt med psykologiska och kriminella ingredienser. En soignerad
men blodlös filmatisering av Fritz Thoréns »Herre med portfölj» i regi av Ragnar
Arvedson och med Georg Rydeberg i huvudrollen, Gunnar Skoglunds film i
beredskapsmiljö och -anda »En vår i vapen», Ivar Lo-Johanssons storstadstragedi
»Kungsgatan» i en ganska god filmåtergivning, regi Gösta Cederlund, kunna vidare nämnas
för riktiga ansatser och vilja att bryta med filmschablonen.
För övrigt utfylldes repertoaren av komedier och lustspel av varierande värde
och teknisk halt. »Som du vill ha mej» frapperade med elegant stil i regi och spel
och »Hon trodde det var han» röjde uppfinningsrikedom och sprudlande gott
humör, icke minst hos Edvin Adolphson i den manliga dubbelrollen. En av årets
Edvard Perssonfilmer hade byggts upp på Reuters »Livet på landet» och låg högre än
den populäre skämtarens opus i allmänhet. Parhästarna Sigurd Wallén och Emil
Fjellström gladde sin publik som ett par oförbränneliga smålandsbönder i den av
Albert Engströms anda burna »I mörkaste Småland», regi Schamyl Bauman.
I den utländska repertoaren dominerade som vanligt Hollywood, och ur massan
av stora, granna och påkostade men likgiltiga äventyrs- och showfilmer med och
utan kolorering — ofta med onödigt chauvinistisk och propagandistisk bismak —
samt ordinära s. k. thriller, komedier och lustspel urskildes några verk av mera
påfallande artistisk hållning. »Manhattan» i fransmannen Duviviers regi var ett
sådant undantag, en film sammansatt av flera olika, av skilda författare fantasifullt
spunna episoder, vars sammanhållande länk var en frackkostyms vandring. Här
förenades psykologisk människoskildring, raffinerad regi och utsökt
skådespelarkonst till ett stimulerande helt. För en annan liten pärla svarade också en
amerikaniserad fransman, René Clair, i »Farlig som synden», en komedi med fantasi,
humör, elegans och esprit. Den tidigare i likgiltiga vamproller framträdande Veronica
Lake hade här instruerats så skickligt, att hennes 1600-talshäxa, vars osaliga ande
släppts in i nutiden för att hämnas på sin forne vedersakares ättling, blev en figur
full av glittrande komedilynne, intelligens och ironisk infami. »I detta vårt liv»
presenterade Bette Davis i en ny roll av neurotisk manslukerska, inpassad i en av
intensiv dramatisk stämning buren familjeberättelse, »Över allt förnuft» var en
betagande kärlekshistoria i engelsk miljö, utspelad mot krigets bakgrund, som
visserligen icke lika tillfredsställande som Eric Knights roman skildrade den manliga
huvudpersonens psykologiska utveckling men bjöd på ett utsökt spel framför allt av
Joan Fontaine i den kvinnliga huvudrollen. Något liknande gäller filmatiseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
