Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i utlandet 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Betty Nansen.
Olsen.
Paasche.
Pontoppidan.
1891 med den självbiografiska romanen »En
bok om en människa» och utgav därefter ett
antal romaner, noveller och skådespel på
svenska och tyska samt ett band
»Strindberg-Erin-nerungen und Briefe». Hans diktning
kännetecknas av högtflyende fantasi och sällsynt
formstyrka.
Pontoppidan, Henrik, dansk författare och
nobelpristagare (* 1857 — † 21/8). Tillsammans
med Karl Gjellerup erhöll han 1917
nobelpriset i litteratur. Ar 1941 erhöll han
Holberg-medaljen och 1929 blev han hedersdoktor vid
Lunds universitet. P. började utbilda sig till
ingenjör men kastade om och kom in i
bildningsrörelsen soin folkhögskolelärare. Ar 1881
lämnade han emellertid sin lärarbefattning och
ägnade sig därefter helt åt litterärt
skriftställarskap. Han debuterade med den starkt
realistiska romanen Stækkede Vinger, vilken
följdes av en serie folklivsskildringar. Den första
av de stora tidsbilder, genom vilka P. vann
stor berömmelse, var trilogien Muld (1891),
Det forjættede Land (1892) och Dommens Dag
(1895), vilken skildrade Danmark och danskt
liv under 1880-talet. Lykke-Per, som räknas
såsom P:s främsta verk, kom under åren 1898—
1904 och omfattade inte mindre iin åtta band.
Det var på sätt och vis en självbiografi, där han
hade hämtat motiv, händelser och karaktärer
från både Köpenhamn och Jylland — »en
bestående skildring av det dåtida Danmark».
Nästa stora romanserie och tidsskildring, De
dödes Rige, omfattande fem delar, kom ut under
åren 1912—16 och skildrar Danmark från 1901
till världskriget, en period som för P. tedde
sig »som dödens stillhet före stormen». P:s
pessimistiska och bittra syn på förhållandena
i Danmark präglade också hans sista roman
Mands Himmelrig.
Pound, Dudley, brittisk amiral (» 1877 —
† 21/10). P. deltog i slaget vid Jutland under
världskriget 1914—18, blev så avdelningschef i
amiralitetet, konteramiral och vice chef för
medelhavsflottan 1929 och återvände 1931 till
amiralitetet och representerade detta vid
nedrustningskonferensen i Genève 1932. Samma år
blev han andre sjölord och chef för
marinstabens personalavdelning. Han adlades och
utnämndes till amiral 1933, blev stabschef hos
amiral Fisher vid medelhavsflottan 1935 och
blev själv dennas chef 1938. Det var från den-
na befattning han kallades till högste chef för
flottan några månader före krigsutbrottet
hösten 1939. P. tillhörde den moderna skolan inom
den engelska flottan, vilken yrkade på en
ini-tiativkraftig, offensiv krigföring i motsats mot
den mera passiva strategi, som hade överhand
under åren närmast före kriget. Hans uppgift
var gigantisk, eftersom Englands läge till sjöss
under långa perioder av andra världskriget var
mycket svårare än 1914—1918.
Rachmaninov, Sergej, rysk pianist och
kompositör (• 1873 — † 28/3). Vid revolutionen
1917 lämnade han sitt hemland och flyttade
över till USA. Ehuru både fantasibegåvad och
tekniskt välutrustad förmådde han inte bryta
sin egen väg utan blev livet igenom en epigon
av Liszt och Tjajkovskij. På den linjen vann
han emellertid en allt vidare berömmelse och
popularitet. Främst känd är han genom sina
pianokonserter och en av sina smärre
pianokompositioner (ciss-moll-preludiet). Själv satte
han mest värde på den körsymfoni han
komponerat över Poes »The Bells» och en
vesper-mässa från tidigare år. Som pianist var han
livligt uppskattad för sitt lysande och
skiftningsrika spel.
Reinhardt, Max, tysk teaterledare och
regissör (* 1873 — † 31/10). »R. hörde till de
konstnärer, vilkas namn blivit liktydiga med en hel
epok», skrev Sten Selander om R. »Tysk teater
under decennierna kring 1920 är först och sist
identisk med R. Han hade visserligen börjat
sin bana som skådespelare och scenledare långt
tidigare; redan 1900 var han direktör för Neues
Theater i Berlin och 1905 för Deutsches
Theater, och sitt första framträdande som regissör
inför svensk publik gjorde han så tidigt som
1911, då han framförde Sofokles’ ’Konung
Oidipus’ på Cirkus i Stockholm. Men vid denna tid
hade hans egenart ännu inte nått full
utveckling . . . Redan nu hade dock R:s regi nått fram
till det krav på ett helgjutet ensemblespel, som
kan sägas ha varit dess a och o. Inte ens när
hans trupp omfattade sådana stora aktörer som
Bassermann eller Moissi tillät han en
föreställning att urarta till stjärnspel mot en mer eller
mindre likgiltig bakgrund; och sina största
framgångar nådde han många gånger med en
ensemble utan egentliga stjärnor. R. var den
förste som gjorde regissören till en teateraftons
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
