Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inrikespolitisk översikt. Av redaktör E. W. Lundgren - Riksdagsvalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagsvalen.
Val till andra kammaren ägde rum den 17 september och gav till resultat, att
socialdemokraterna gjorde stora mandatförluster och miste sin majoritet i
kammaren, medan kommunisterna, som av utrikespolitiska skäl hade fått vind i
seglen och dessutom hade profiterat av sin kampanj mot lönestoppet, ansenligt
ökade sin representation i andra kammaren. Bondeförbundet återtog i huvudsak,
vad det hade förlorat vid 1940 års val. Folkpartiet gjorde ett par mandatvinster,
högern däremot ett par förluster. Ställningen efter valet var denna: högern 39
mandat (- 3), bondeförbundet 35 mandat (+ 7), folkpartiet 26 mandat (+ 3),
socialdemokraterna 115 mandat (- 19), kommunisterna 15 mandat (+ 12). Vid valet
förekom fullständig borgerlig kartell i alla valkretsar utom Göteborgs .stad, där
folkpartiet vägrade samverka med högern. Radikala landsföreningen och de i valet
deltagande nazistiska grupperna gjorde ett klart fiasko.
Valrörelsen erbjöd inga sensationer. Den kretsade huvudsakligen kring
socialiseringen, skattefrågan och fredsplaneringen. När högerledaren statsrådet Bagge
den 20 augusti för första gången framträdde i den egentliga valrörelsen, framhöll
han, att den från socialdemokratiskt håll (senast statsminister Hansson,
finansminister Wigforss hade tidigare varit inne på samma tankegång) lanserade
frågeställningen »välfärdspolitik» eller skattelättnader för de högre inkomsttagarna
var orimlig; högerns krav på skattelättnad gällde hela skattepolitiken.
Socialiseringen komme enligt hr Bagge att betyda ett »de mjuka ryggarnas samhälle».
Statsrådet Domö framförde i valrörelsens början tanken på en närmare borgerlig
samverkan i framtiden och begärde besked om folkpartiets ställning till denna fråga.
Svaret därifrån blev avvisande, medan bondeförbundsledaren statsrådet
Brams-torp vid samma tid antydde möjligheten av en ny politisk konstellation med
praktisk borgerlig samverkan.
Statsminister Hansson förnekade, att socialdemokraterna, såsom det hade
påståtts i samband med den pågående radikaliseringen av partiet, voro i färd med
att torpedera samverkan i regeringen. Han ansåg fortfarande, att det vore
lyckligast med samarbete på så bred grundval som möjligt. Han försäkrade också,
att socialdemokraterna icke ville beblanda sig med kommunisterna.
Socialdemokraternas mest uppmärksammade valtalare var finansminister Wigforss; särskilt
ett av denne framfört klagomål över att de borgerliga stodo oförstående inför
socialdemokratiska tankegångar beträffande socialisering och icke ens ville
erkänna problemets existens vållade mycket huvudbry på grund av sin
dubbeltydiga formulering, över huvud taget var hr Wigforss under hela året politiskt
aggressiv; tendensen framträdde redan vid en offentlig disputation, som han
den 27 januari hade på Konserthuset i Stockholm med den kommunistiske
riksdagsmannen hr Hagberg i Luleå, därvid han inbjöd kommunisterna att hjälpa
till med att förbereda massorna för socialiseringen.
Omedelbart efter valet uttalade statsminister Hansson, att samlingsregeringen
skulle fortsätta till krigets slut; socialdemokraterna skulle föra sin politik enligt
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och förutsättningar för andra partiers
medverkan härtill finge i sinom tid undersökas. Socialdemokraterna lade stor vikt
vid, att deras efterkrigsprogram, till vilket kommunisterna hade anslutit sig, hade
fått majoritet i andra kammaren (socialdemokraternas och kommunisternas
röster sammantagna), medan de borgerliga framhävde det förhållandet, att den nya
andra kammaren komme att räkna sju borgerliga ledamöter mer än den gamla.
Val till första kammaren ägde rum i Malmöhus län med Malmö och Hälsingborg
och Gävleborgs län med Gävle. Efter valen var ställningen i första kammaren:
högern 30 (- 1), bondeförbundet 21 (oförändrat), folkpartiet 14 (- 1),
socialdemokraterna 83 (+ 1), kommunisterna 2 (oförändrat; jämförelserna äro gjorda med
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
