Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige - Gustaf Ahlbin - Isaac Grünewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rerna för trädgårdsstäderna, särskilt i Bromma. Med sina betydande kunskaper
om huvudstadens historia hade han en stark känsla för Stockholms kulturella
minnen och skönhet, varom bl. a. vittnar hans uppslag till det s. k. skönhetsrådet.
För stadshusets tillblivelse arbetade Ahlbin outtröttligt, och ingen tidningsman
torde mer helhjärtat än han ha stött Ragnar Östberg i dennes arbete och
strävanden.
Men Ahlbins arbete i Sv. D. inskränkte sig inte til! de kommunala uppgifterna.
Han var full av allehanda uppslag, inte minst på ett område som brukar kallas
aktiv journalistik. Sv. D:s »julfemma», som blev stommen i tidningens julinsamling,
sällskapsresor, exkursioner av olika slag m. m. är exempel på hans initiativ. I och
med att Ahlbin inträdde som redaktionsledare kunde han mer än dittills få utlopp
för sin uppslagsiver och nyhetslidelse. Han blev en krävande arbetschef, som inte
alltid kunde räkna på förståelse hos sina medarbetare. Han hade gått i en hård
skola med stränga krav, och de arbetsmetoder han själv måst underkasta sig
till-lämpade han mot andra. Men hur omdömena om honom som arbetschef än må
utfalla kan de ej bortskymma det faktum att för honom Svenska Dagbladets
framgång och bästa gick fore allting annat.
Vid hans bortgång yttrade förre borgarrådet dr Oscar Larsson bl. a.:
Sin uppgift som kommunalman tog han på fullaste allvar. Han tillhörde den gamla skolan, som
icke lät ett ärende gå förbi utan att lia noga penetrerat det. När hans ohälsa, som han bar med
heroiskt jämnmod, hindrade honom häruti, då, men först då, kunde man få höra honom klaga.
Som kritiker i stadskollegiet var han hårdhänt. Efter en hetare dust, då man ännu plåstrade om
såren, kunde han komma fram till en och säga: »Det där gjorde jag väl bra!» Han älskade
striden, och han hade ett stort mått courage de son opinion.
Professor Åke Hassler, ,Stockholms stadsfullmäktiges förste v. ordförande,
yttrade:
Gustaf Ahlbin hyste ett brinnande intresse för sin stads angelägenheter och offrade osjälviskt
sin tid och arbetskraft i dess tjänst. En generation stadsfullmäktige har tagit bestående intryck
av hans talegåva och frejdiga kamphumör. Någon kompromissernas man var han icke. Men han
stred alltid med blanka vapen för vad han ansåg riktigt och rätt, och den idealitet som var
ur-grunden i hans väsen skaffade honom respekt bland både meningsfränder och motståndare. Ett
föredöme i medborgarsinne, en hjältemodig och varmhjärtad människa har gått över gränsen.
Radiochefen Yngve Hugo:
Gustaf Ahlbin förstod att radion vid sidan om nyhetsförmedlingen hade andra betydelsefulla
kulturella uppgifter. Det som låg hans hjärta närmast var väl radions stora möjligheter att skänka
uppbyggelse, och man torde kunna säga att han i hög grad bidragit till att radions religiösa inslag
vuxit ut till den omfattande ekumeniska förkunnelse, som är utmärkande för svensk radio.
Isaac Grunewald.
Vid den stora flygolycka, som ägde rum den 22 maj vid Oslo (se härom sid. 198)
omkom även konstnären Isaac Grünewald. Han var född i Stockholm 1889, gick
i Konstnärsförbundets skola 1906—08 och vistades i Paris åren 1908—11, där han
gick i skola hos Henri Matisse. År 1932 blev han t. f. professor och åren 1938—42
var han professor vid Konstakademien. Grünewald är representerad främst i
Nationalmuseum i Stockholm, vidare i museet i Göteborg och andra städer i
Sverige, i Köpenhamn, Helsingfors och Paris. Han fick Grand Prix i Paris 1925 för
teaterkonst. Hans produktion omfattar inte bara ett stort antal porträtt, landskap
ooh blomstermotiv utan också en rad teateruppsättningar.
Vid hans bortgång skrev Gotthard Johansson bl. a. följande om honom:
Isaac Grunewald älskade offentligheten, den var hans livsluft. Sannolikt har det aldrig talats
och skrivits så mycket om någon svensk målare som om Isaac — han hörde från tidiga år till de
nationens favoriter och strykgossar, som bara nämnas vid förnamn. Visst kunde han vara
stryktäck, men till slut besegrade han dock alla, ofta även sina argaste motståndare, genom den natur-
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
