Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nürnbergprocessen. Av Matts Höjer - Nürnbergdomstolens förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brottsliga, medan övriga organisationer — riksregeringen, övriga delar av den
nazistiska ledarkåren, ,SA samt generalstaben och överkommandot — frikändes,
vilket dock inte innebar ett icke-skyldigförklarande av deras resp. enskilda
medlemmar.
Nürnbergdomstolens förhistoria.
Nürnbergdomstolens förhistoria är följande. Den 13 januari 1942 undertecknade
nio av de av Tyskland ockuperade länderna en gemensam förklaring, vari krävdes
att bestraffning av brott mot Haagkonventionen av år 1907 skulle uppställas som
krigsmål. 1943 upprättades en allierad undersökningskommission för
krigsförbrytelser och på utrikesministermötet i Moskva i oktober samma år beslöt
utrikesministrarna Hull, Edén ocli Molotov å de 32 allierade nationernas vägnar att i
vapenstilleståndsvillkoren för Tyskland inrycka bestämmelsen, att tyska officerare
och meniga samt medlemmar av nazistpartiet, som var ansvariga för brott mot
gällande lagar och folkrätt, skulle dömas för dessa brott i de länder, där brotten
begåtts. De krigsförbrytare, vilkas brott icke kunde bestämt geografiskt
lokaliseras, skulle straffas enligt gemensamt beslut av de allierade makterna. I mars 1945
fick en interallierad krigsförbrytarkommission i uppdrag att utarbeta principer
och regler för bestraffning av krigsförbrytare och den 8 augusti samma år
undertecknades i London ett avtal mellan England, Frankrike, Ryssland och U. S. A.
om åtal mot och bestraffning av de s. k.
stora krigsförbrytarna. En särskild stadga
fastställdes för domstolens
sammansättning och arbetsmetoder samt om arten
av de brott, som skulle handläggas.
Denna stadga blev helt enkelt den
internationella domstolens både strafflag och
rättegångsordning.
Domstolen skulle bestå av fyra
ledamöter med var sin suppleant, utsedda av de
fyra signatärmakterna, och för fällande
dom skulle fordras minst 3/4 majoritet.
Domstolen skulle kunna rannsaka och
bestraffa personer eller organisationer
för: 1. Brott mot freden, som förberedelse
eller genomförande av anfallskrig eller
krig i strid mot gällande internationella
överenskommelser. 2. Krigsförbrytelser,
som överträdelser av krigets lagar och
sedvänjor etc. 3. Brott mot
mänskligheten, som mord, utrotning, förslavande,
deportation, förföljelser av politiska,
rasliga eller religiösa skäl etc. En svarandes
ev. ställning som statsöverhuvud skulle
icke frita honom från eller verka
förmildrande på ett ev. straff. Ej heller
skulle order från högre myndighet frita
svarande från straff, men en sådan skulle
dock kunna räknas som förmildrande
omständighet. Domstolens förhandlingar
skulle vara muntliga och svarandena ha
rätt men inte skyldighet att anlita
försvarsadvokat, liksom de givetvis skulle ha
rätt att inkalla vittnen. Domstolen skulle
Pansarbilar med beväpnade vakter vakade
utanför domstolsbyggnaden i Nurnberg den dag
domen föll.
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
