Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommartur till Åreskutan af A. (Med 3:ne landskapsvyer i Jemtland af P. D. Holm, 2:ne smärre träsnitt och en karta öfver Jemtland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu är qvar till skogens slut, nedstigit utför en brant,
af duggregnet ständigt slipprig backe, samt ställt sig ytterst
på de svarta klipporna under fallet, då först framträder
Tännforsen i en så imposant storhet, så obeskrillig
skönhet, att åskådaren står oviss om han gripes mera af
häpnad eller förtjusning.
Det är visserligen sannt, att alla vattenfall ha med
hvarandra stor likhet, och att den som sett ett ock kan
göra sig ett begrepp om hvarje annat; ty materialierna
äro ju densamma: vatten med sitt skum och sina hvirflar,
och klippor med sina massor eller spetsar. Och dock torde
få vara så egendomliga som Tännforsen. Ej utan skäl har
den blifvit kallad Sveriges Niagara; men hvad som här
förvånar, är ej blott vattenmassan och den höjd hvarutför
den stupar, utan jemväl de former, som de nedrusande
störtsjöarne i fallet antaga. Lugn och stilla flyter
Tänn-sjön derofvan; den sammantränges ganska snart likasom
till en stilla elf, hvars yta knappt krusas af en enda
ojemnhet utan ser så fridfull och harmlös ut, tills hela
denna sjö med ens lodrätt vid en bredd af minst l(iO fot
kastar sig ned i ett djup af åttiofyra fot. Klippväggen
stupar alldeles brant ned, blott på dess brädd står i midten
af fallet en skarp sten, björnstenen, och ett stycke
nedanför kanten vid den södra sidan framskjuter ett kullrigt
klippblock. När nu sjön väller ned utför branten alldeles
som vid ett dambord, delar den sig i tvenne hälfter, som
nedom en svart remna i den hvita duken förenas, och
skulle falla ned som en enda ljus ridå, om ej öfver
blocket till venster hela den massan brusade upp, vredgad
öfver hindret; det skummar ut som en söndersplittrad
kristallkrans, böjer sig ned mot djupet i halfcirkel och
sprider sig i fallet likasom en i oräkneliga hvita lätta
flockar sönderfallande lavin, tills det mot djupet upplöses
i en af regnbågar genomskimrad dimma hälften
nedfallande som sorlande droppar, hälften uppstigande som lätta
.OCKMC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
