Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina Nilsson som Ophelia, af — ed —. Med konstnärinnans porträtt i stålstick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon nu en verlds-stad ser, — att hon bemött är
Af dem som hon med sångens vapen slog,
Ej blott med hyllning såsom konstnärinna;
Men ännu mer, — med aktning såsom qvinua?
Ar det prosaiskt att hon uti sången
Ger lif åt Shakspeares skäraste gestalt,
Åt den Ophelia, som i sorg uppgången,
At sviken kärlek offrar lif och allt?
Att folk och furstar jubla i salongen
Åt denna bild af sannt poetisk halt?
Och att den stackars Smålandsflickan breder
Sitt hemlands namn ut bland de djupa leder?
Ar det prosaiskt att hon höra låter
På Europas första sångarscen,
Hur arme Necken utaf saknad gråter
Och gyllne harpan slår på forssens stenr
Att hennes klara stämma klingar åter
De toner dem som barn hon hörde ren,
När än i stugan trång hon dvaldes inne
Och sången låg som frö i hennes sinne?
Jag finner det poetiskt herrligt, detta
Till sanning vordna, djerfva äfventyr,
Som våra barn en gång* med fröjd berätta
För sina barn, när deras vårdag gryr.
Jag vill det högst ibland sannsagor sätta,
Derför att tiden med sitt småbestyr
Kan lära derutaf, att trots de banden
Som Qettra gruset, segrar likväl anden.
Och jag vill ropa så till sångarinnau:
Framåt, du sångens älsklingsbarn, med mod!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
