- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1871 /
69

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hansson och hans häst. Teckning ur folklifvet af Anna A. Med träsnitt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

glänste det till i hans ögon gång på gång, som om hans
hjerta varit öfverfyldt af känslor.

Det var ett barnafriskt ansigte han hade, den der
ynglingen, och då han ibland aftog den blå mössan och
lät vinden spela genom det svettiga håret, fick betraktaren
se en panna, hvars breda hvalf häntydde på, att det icke
var tomt inunder.

Du är dock skönt, mitt fosterland, tänkte han, der
han så stod, med ögat hvilande på det af Östersjön
begränsade landskapet. O, huru älskar jag icke dig! Huru
hjert-löst handla icke dessa tusende, som öfvergifva dig, lockade
af bedrägliga förespeglingar om bättre lycka på en jord,
som för dem icke blifvit helgad hvarken genom förfadrens
arbete eller böner... Att kunna göra något för det kära
svenska folket, att verka för dess förädling och
sjelfstän-dighet. .. huru skulle det icke glädja mig! Hvilken fröjd
skulle det icke vara att se folket blifva “menniskor“, blifva
kristna menniskor i anda och sanning, utan att det derför
skulle upphöra att vara folk i ordets vanliga mening. Den
ringaste arbetare bör lära sig inse, att han kan blifva
och vara lika riktigt en menniska som kungen, och att det
inför konungars konung icke blifver fråga om hvad man
varit utan endast om huru... Ack, att få uppfostra folket
och på samma gång mig sjelf, hvilken ljuflig tanke. Måtte
den tanken gå i verkställighet!“

Och så kastar ynglingen sig på knä derute i det fria,
håller en stund sin panna tryckt emot blommorna, kanske
han beder! Då han åter ser upp, stråla hans ögon så
underbart. Blommorna draga sig icke undan hans
omfamning; hvarför skulle de det? Han har aldrig kysst någon
annan än sin moder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:16:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1871/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free