Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Pehr Thomassons och Bengt Nordenbergs födelsebygd. Ett Blekingsminne skildradt af Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År 1840 hade emellertid Pehr, som följde en annan
kallelse, kommit derhän, att han författat några mindre
poemer, som fingo plats i Carlshamns tidning; och samma
år utgaf han från trycket “Små sånger“. Påföljande år
utkom “Bländas sagau, genom hvilken produkt han allra
först tillvann sig den större allmänhetens uppmärksamhet,
synnerligast som man hörde att det var en "Blekingsk
honddräng", som författat densamma. Under de två
näst-följande åren utgåfvos “Blomsterspråket“ och De tre
blommorna— Men 1844 flyttade brödren till Östad, en
fjerdedels mil ifrån byn invid sjelfva skånska gränslinien,
och Pehr följde med dit. Här först antog hans
författareskap en mera sjelfständig karakter (hvad han förut
skrifvit var till en stor del blott reminiscenser från
Tegnér); men nu fick man se sådana arbeten som “Rika
Jlickan i Rosendala“ (år 1844); “Ur dalen och skogenu
(1846); uKronolänsmannenil (1848), hvari skildras personer
och förhållanden, gripna ur Jemshögslifvet;
“Blekings-Jlickan“ (1850) och samma år “Nya dikter“, hvartill
slutligen (1851) kommo “Ha/rpotoneru. Och härmed hade Pehr
Thomasson nu vunnit sig ett aktadt författarenamn.
Det intresserade mig att se det ställe, der denne
sjelflärde (diktare haft sina bästa ingifvelser, och en af
mina första utflygter gällde derföre Östad. Vägen dit
vek af ifrån stora bygatan och gick derifrån i sydvestlig
riktning mot skånska gränsen. Då jag gått ungefär halfva
vägen, kom jag in i en liten dunkel furuskog. Ett högst
behagligt afbrott i en nejd med sådant öfverflöd på
löfskog som denna. Angenämt är det att gå fram i
bokarnes halfdunkel eller under ekames högburna kronor,
att se hängbjörkaraes långa fransar vagga för vinden;
men det ligger något förvekligande i allt detta, åtminstone
för den som lefvat i nordligare bygder, der granen och
furan gifva åt landskapet en prägel af större allvar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
