Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Pehr Thomassons och Bengt Nordenbergs födelsebygd. Ett Blekingsminne skildradt af Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagande glans, om den också icke kan i storhet och glöd
mäta sig med solen sjelf.
Efter en stunds vandring sågo vi på ett litet öppet
fält ett stort, enstaka klippblock mellan unga björkar
resa sig, snarlikt ett torn, hvars spets var jemnhög med
de närstående träden. Denna väldiga klippmassa kallades
Skya kyrka och hade i fordna dagar med en viss,
vidskeplig fruktan betraktats af de vägfarande som passerat
densamma. En landsväg inåt Skåne går nemligen strax
här förbi. Platsen har för öfrigt ett högst romantiskt
läge; löf och barrträd stå behagligt och i rikaste
färgskiftningar blandade om hvarandra, och på föga afstånd
synes en den täckaste lilla sjö med skogomkransade
stränder, bortom hvilken det vackra Ryssberget med sin
rika skogbeklädnad höjer sig. Denna nejd, sedd i
månbelysning, måste utan ’tvifvel erbjuda en den skönaste
anblick, och är det måhända efter en aftonpromenad der
som Pehr Thomasson (på 1840-talet) i bref till en
förtrogen vän nedskrifvit följande naturbetraktelse.
.. Elfvorna dansa flocktals kring ängstufvan och
gräset böjer sig knappt under deras fötter. Huru de
flägta med de genomskinliga vingame! I allt häftigare
kretsar går dansen, och smycke vid smycke faller ur deras
lockar och blir dagg, då det berörer grässtjelkarne. Och
en kringirrande dufhona sitter alldeles orörlig på gren,
tjusad af den glada dansen, och förgäter nästan sin
ensainhet. Och öfver allt detta står den älskliga månen
klar och oomtöcknad som ett allmaktens vakande öga.“
Om man någonstädes skall känna sig lifvad att till
naturens pris utgjuta sitt hjerta, så är det utan tvifvel
här; ty hela denna nejd bär idyllens skönaste prägel, och
främlingen som i den gör ett besök, skiljer sig endast
med saknad denfrån. Så gjorde ock jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
