Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bergtagna. En saga från kristen-hedna tiden, upptecknad af Bias. Med illustration - 1. “Och jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så kom lion upp i danstakt, och de små fotterna
följde med tungan. Den muntra talgtetan hoppade ej
lättare från qvist till qvist än tärnan sväfvade fram
mellan furorna. Sjelfve talltrasten i skogens dunkel eller
lärkan i skyn jublade ej mer än tärnan, prisade ej Gud
med sin glädje högre än tärnan, när hon så qvad sina
vackraste, friskaste sånger.
Men Mariaklockan glömde hon alldeles bort och
märkte ej ens’ att dennas ljud hade tystnat.
Så blef skogen ljusare, och så tog en grönskande
skogsäng vid och sträckte sig från kyrkostigen upp mot
ett skogsberg med både ekar, almar och bokar.
Ännu yar det så arla om morgonen, att solen ej
smält upp daggen, utan Hilla såg tydligt en bred rand
i det höga gräset. Det såg ut som om en frisk
virfvel-yind gått rakt fram, ty gräset låg vridet men var ej
nedtrampadt.
Hilla betraktade elfgatan med mycken undran. Det
syntes så tydligt på hvaije grässtrå huru elfvomas små
fotter skuddat bort daggen efter fotens bredd, ufan att
ett enda strå dock blifvit nedböjdt.
Under natten hade alltså elfvoma trådat dans rakt
öfver skogsängen och vid gryningens inbrott eller vid
Märiaklockans första ljud sväfvat bort åt skogsberget och
gömt sig i trädens tjocka stammar.
Hilla sjelf trådade dans så lätt och så gerna. Mången
söndagsqväll efter sabbatens slut hade hon på loggolfvet
sväfvat fram och de andra tärnorna hade stannat
afund-samt for att betrakta henne, De unge svennerne hade
stannat för att beundra henne, för att tjusas af hennes
dans och för att uttala hvad som sedan blifvit en sägen,
att Hilla trådde dans som en elfva.
Detta kunde väl ej vara sanning eller allvar, men
man hade sagt det så ofta, att Hilla sjelf böijat tro derpå.
Svea, 1873. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
