Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elin på Måsön. Ett minne från Stockholms skärgård af Hjorvard. Med tvenne teckningar af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förundrade betraktade min följeslagerska. Sjelf
blickade hon oroligt omkring sig och slöt sig flera gånger
närmare intill mig. Folkhvimlet oroade henne synbarligen.
De granna sakerna i butikfonstema fastade deremot ej
det minsta hennes uppmärksamhet. Hennes tankar voro
tydligen på ett helt annat hålL
- Vårt samtal hade under tiden afstannat. När det
åter kom i gång, sade hon sig vara så glad att ha träffat
på någon, som visat henne vägen; det skulle tagit så
mycken tid att fråga sig fram, och de måste redan på
förmiddagen begifva sig utaf, för att kunna vara hemma
fram på natten.
På min fråga, om hon inte vore rädd att färdas på
sjön om natten i en öppen båt, svarade hon: “Åh nej!
Hon hade allt se’n hon var barn varit van att färdas
på sjön natt som dag. Hennes far hade varit lots, hon
hade hvarken haft mor eller syskon i lifvet, och heldre än
att sitta ensam hemma på det kusliga skäret, hade hon
följt fadren på hans färder. Modren hade dött så längese’n,
-att hon ej mindes henne, och fadren hade en ohygglig
natt på senhösten — det blef nu fem år i nästa Novem^
ber — då han simmande sökte uppnå ett stort engelskt
skepp, som kommit in bland bränningarna, krossats af
brottsjöarna och blifvit borta. Se’n dess hade hon tjent
hos Bengts på Måsön och äfven der fått lära sig att
färdas på sjön i alla väder. Hon fann sig mycket bättre
der än bland allt det myckna folket och bullret i staden.“
Vi voro nu framme vid lasarettet, och jag skulle
just skjuta upp porten’, då jag kände ett slag på axeln
och, när jag vände mig om, såg min gamle vän Axel
Holmer, stadd på väg upp till sjukhuset, der han
tjenst-gjorde som underläkare. Han kom som han varit
efterskickad. Det var just till honom jag ämnat öfverlemna
min skyddsling. Sedan vi vexlat handslag, meddelade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
