Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 15. Gustaf Sandström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit en uppoffrande sträfvan för konsten och en lugn
ålderdom, hvadan han varit lika hushållsaktig med
röstmedlen som med penningmedlen.. . Nu såg han sig i
fantasien beröfvad sin röst, bortstött från scenen, glömd,
fattig behöfvande och den ena skräckbilden tedde sig
för honom efter den andra, endast förjagad när han
öfverlemnade sig åt en religiös stämning och lät sina
toner välla ut i någon andlig sång, något oratorium.
Efter träget sysslande i en komité, som nedsats för
ändring af stadgarne för artisternas och litteratörernas
pensionskassa, och Öfveransträngdt arbete vid teatern, synes
han vid påsktiden hafva gripit tanken att göra slut på
sitt själsqval. Då tjenstledigheten inträdde, reste han som
vanligt till Helsingborg för att bada, sedan han tillbragt
någon vecka i sin broders, dir. Isr. Sandströms i Göteborg
“lilla vrå bland bergen“. Han klagade för anhörige och
vänner öfver sin trötthet och hängaf sig allt oftare åt
sin medfödda mjeltsjuka. Yid slutet af badtiden inbjöds
han en dag till middag hos den bekante musikern och
vetenskapsmannen Astolf Möller i Helsingborg, som
komponerat en ståtlig hymn, den man bad Sandström sjunga.
Och han sjöng, som aldrig förr och aldrig sedan. Med
inspirationens ohämmade glöd, liksom gripen af högre
makter och lyftad upp till rymdernas kor, uppstämde han
hymnens “Veni, sancte spiritus“ för att vid slutet med
tonernas jubel lofva halleluja! Intrycket på de närvarande
skall ha varit djupt. Hvarken sångaren eller åhörame
tröttnade, och den förre sjöng den i sig mäktiga hymnen
ej mindre än 8 gånger under eftermiddagens lopp, liksom
öfverväldigad af sina egna toners makt och hänförd af
denna religiösa ström, hvari själen med det
lefnads-trötta sinnet oemotståndligt utgjuter sig, då hon redan
känner sig vara nästan skild från jorden och tillhöra det
ofattliga, det eviga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
