Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 4. Carl Wilhelm August Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de storslagna dikterna Sveaborg, Birger Jarl, Wasasång,
Vårt fria ord, m. fl.; men äfven dessa innerligt skära
sorgeqväden, såsom öfver Aurora Wilhelmina Strandberg
(den älskliga skådespelerskan), Götilda Victoria Sundblad
(som drunknade vid badning), ‘Mitt döda barn‘, Pehr
Westerstrand m. fl., hvilka alla bära fram i dagen så
mycken innerlig känsla och en sådan rikedom i tankar, att
blott en skald af första ordningen kan vara dem mäktig.
Med det stigande skalderyktet rann omsider äfven
en från de timliga bekymren klarnad åldersdag upp för
honom, i det Svenska Akademien utsåg honom till
ut-gifyare och redaktör af dess ‘Post- och Inrikes
Tidningar4, hvarest hans penna visserligen ej spårades i politiska
artiklar, men väl i goda uppsatser öfver konst och litteratur
och i försvenskningar af utländska skalder. Och det bar
vidare uppåt. År 1868 krönte Lunds akademi honom
med sin krans, en hyllning som han besvarade med en
ståtlig och hänförande jubelkantat. Det var ock mest, nästan
endast vid stora tillfållen, som den svenska allmänheten
fick höra de mäktiga harposlagen, hvilka må hända aldrig
ljudit djupare, känsligare, mera gripande, stora i sin smärta,
sollysta i sitt evighetshopp, än vid konung Carl XV:s
död, i den underbart sköna dikten ‘Kung Carls Eriksgata‘.
Hän var dock för mycket skald att han ej skulle oftare
låtit hjertas stämningar, sin andes rikedom strömma ut i
sången, äfven då han blott ville qväda för sig sjelf, och
den nya samling af hans dikter, som förberedes, skall
äfven gifva oss mången ädelsten.
Allt log kring skalden. Sitt folks kärlek cgde han,
vännerna gingo väl bort den ene efter den andre, såsom
Malmström, von Braun, Sturzenbecker o. a., men andra
stodo åter, hemmets ljufhet och frid omgaf honom och
han var fäst vid det med sitt rika inres finaste fibrer,
konungagunst och sorgfri ålderdom njöt han och motsåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
