Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 3. Lustigkurren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när han ä’ riktigt i tagena. A dörka opp’et mäktar han,
som då inte underligt ä’, för han har då både köfft och
förstört så mö’et i sin dar, så han bör veta hva’ d’ä’ värdt...
“Ja, d’ä’ patroner så en kan ynke sej,“ menade fader
Mårtenson ringaktande. “Den här, som nu ger opp staten,
har inte suttat på gården i två år, och han köffte’n i
sin tur å en anrt tpsing — ska de va’ en tår ur
lom-meflaskan, Nils Person ?“
“Tackar som bjuder — hä-a-h, de va’ gött! — Ja si,
d’ä’ ingen reson i dom; di vill inte arbeta utan bara roa
sej, kalasa och dricka champagnevin ... äss en bonne skulle
göra så, skulle de’ snart barka åt — titta, der ha vi
Imtigkurren med sin hundracka! Nå, nu ska en si de’
blir lif i spelet. Jessingen, att en töcken en som han har
vatt en finer herreman! De’ kan en då inte si...“
Nils Person hade rätt. Det var svårt att i den
finnige, uppsvälde och sluskige auktionsutroparen, som nu,
med vårdslös hållning* snedgångna stöflar och ända till
den orakade hakan igenknäpt väst kom lunkande uppför
gården, igenkänna den Richard Usell, som en gång, “fin
som en kammarduksnål“, gungat i egen kalesch efter
spann, gifvit utsökta middagar och glänst på kungliga
teaterns parkett i skjortbröst med briljant-knappar,
glacé-handskar och pince-nez... Och ändå voro knapt mer än
tio år förflutna sedan den tiden...
Lustigkurren såg emellertid icke lustig ut i dag.
“Han blir, när det lider fram litet,“ spådde med ett
bredt grin fader Mårtenson, som kände sin man och som
nu gick bort och skakade hand med honom, tillåtande
sig ett dumdrygt skämt, dels för att låta folk höra att
äfven han kunde vara qvick, dels för att visa hur en
man sådan som han vågade behandla den forne
herremannen och brukspatronen ...
Denne nickade blott buttert till svar, lät sina
dimmiga ögon öfverfara den allt talrikare folkmassan, smekte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
