Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Gustaf Kinmansson, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deras romantiska öden förde dem till kullerstolen eller
till grafven. Man brydde sig då mycket litet om att
från scenen diskutera problem och hänvisade
skådespelaren bra mycket mindre till mimiken och
pantomimen än hvad man nu gör, då pauserna nästan spela
hufvudrollen i dialogerna. Den tiden talade man mycket
och varmt från scenen — fraser, säger vår tids
anhängare af lakonismernas förträfflighet, — ett hänförande
språk, säger anhängaren af den gamla rigtningen —
och här som alltid kunna båda hafva rätt, hvar och en
på sitt vis.
Den tiden bibehöll ännu monologen, denna nu nästan
bannlysta form för tankens vexlande flygt, sin obestridda
rättighet att tjena till språkrör för författaren och till
piedestal för skådespelaren, som i den hade ett mäktigt
och med förkärlek användt medel att ensam tillrycka sig
åskådarnes uppmärksamhet, något som i alla tider och
på goda skäl utgjort alla sceniska konstnärers osläckliga
åtrå och som alltid skattats för ett af deras bästa
tillfällen att använda alla de vapen, hvarmed natur och
konst, inneboende skaparkraft och uppöfvad teknisk
färdighet, tillsammans förmått utrusta dem. Men om
monologen också var ett ypperligt hjelpmedel för den
verklige skådespelaren, så var den likväl en mycket
farlig sak för klåparen. Ty i den gälde det om någonsin
att i all dess skiftande och vexlande färgprakt använda
talets svåra konst; från den måste entonigheten och det
hvardagligt vårdslösa sladdret vara bannlysta; i den
måste, om någonsin, en själ vibrera under orden, ett
hjerta klappa under fraserna, en vacker stämmas
välljud smeka örat och locka tankar och känslor att följa
med än till soliga höjder, än ned i mörka afgrundsdjup,
mången gång långt bort öfver rimlighetens gränser
— en fard som den tidens fantasimenniskor gerna före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
