Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villan. En historia från världsutställningen 1889 af G. Renholm. Med en afbildning af svenska villan på världsutställningen samt 2 teckningar af Axel Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bara betraktade sin vän från hemmet. Han återfann samma
täcka och behagliga ansigte, samma förståndiga och lugna
min, samma vänliga och goda uttryck, samma intagande
gestalt som alltid. Men hon var ändock icke densamma.
Det var inte »lilla snälla Märtha» från barnkammaren och
hushållet på det tarfliga Bäckarp han hade bredvid sig;
det var en dam af värld, i en elegant och för hans ögon
utomordentligt dyrbar toilett. Sex månader i Paris hade
varit nog att verka denna förändring. Men så kom han
att fästa sig vid en omständighet i denna drägt, hvilken
föranledde honom att fatta och trycka hennes hand, i det
han yttrade med ett allvarligt tonfall i rösten:
»Jag ser, goda Märtha, att du ännu bär sorgen efter
vår stackars Louise. Jag har ej träffat dig sedan din
systers hastiga frånfälle, och jag behöfver ej säga dig hur
upprörd och bestört jag blef vid dödsbudet. Hon, så ung,
så frisk, så vacker och för hvilken lifvet låg så lyckligt,
efter hennes giftermål med den rike brukspatron Heyer.
Och dö efter några veckors äktenskap! — Har du träffat
din svåger sedan? (Torka tårarne, kära barn!)»
»Nej aldrig någonsin, jag har aldrig sett honom.
Louise var, som du minnes, guvernant där uppe i
Norrland, i närheten af Gustafs bruk och sågverk, och det var
så de gjorde bekantskap. De gifte sig på hösten, efter
ett par månaders förlofning och, fastän farbror inte ville
släppa af mig från Bäckarp under höstsysslorna och det
också är en faslig väg ända dit upp till Skellefteå-trakten,
så hade jag nog ändock fått komma till bröllopet. Både
Louise och Gustaf ville det nödvändigt. Men så gjorde
olyckan, att din lilla syster fick skarlakansfebern, stackars
unge, och då blef det alldeles omöjligt för mig att resa
ifrån. I stället var det alltid sagdt att jag skulle vara där
uppe hos dem i sommar och kanske stanna. Men det
var knapt mer än en månad de varit gifta, då Louise ådrog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
