Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Vilhelm Erik Svedelius, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Något tålde han skrattas åt,
Men mera hedras ändå ! »
Ty nog var det, i synnerhet för den glada ungdomen,
åtskilligt löjeväckande i den gamle hedersmannens yttre
sätt och åthäfvor, vare sig att han, obekymrad om hela
den öfriga församlingens närvaro, helt naivt och uppriktigt
yttrade sin åsigt om någon eller något som han inte tyckte
0111, eller då han i lycklig okunnighet om tid och rum,
makade af cigarraskan emot inre kanten af sitt glas eller
rörde omkring uti det med cigarren, eller också med ett
lycksaligt leende kring sina läppar lyssnade till någon inre
röst, som hade betydligt bättre och anderikare saker att
säga än den för tillfället uppträdande talaren, åt hvilken
de andra gäspade i smyg. Och mången nykommen
student var alldeles olycklig för skratt, när någon äldre eller
jämnårig kamrat stötte honom i sidan med armbågen och
hviskade: »titta på gubben Sved!»
Men det blef annat af, när den gamle vaknade upp
ur sin tankfullhet! Af det med möda kväfda löjet blef
en jublande entusiasm, när »gubben Sved» fattade tag i
ett nytt glas, sedan han i tankarne spillt ut innehållet af
det förra på bordduken eller på sin egen väst, och på sitt
oefterhärmliga sätt, med än af humor sprittande, än af
rörelse vibrerande stämma utbragte en skål för ungdomen
och för studentlifvet med alla dess förpligtelser och alla
dess fröjder. Och man må inte tro, att det jublades endast
därför, att det var idel blommor, han kastade för de ungas
7 7 o
fötter, — nej, långt därifrån. Han smickrade dem inte,
»gamle Sved»! Han gaf dem sanningar till lifs också,
kärfva, skarpa, omutliga sanningar, om de också framfördes
med ett halft löje i den ena mungipan, där skalken gärna
satt och lurade; det vankades både förmaningar och bannor;
men det var ingen uppblåst mentor, som med lärdomens
själfförträfflighet utdelade dem, utan det var en gammal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
