Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
student och endast 21, när han som lagerkransad lemnade
Högskolan för att i hufvudstaden egna sig åt litterär
verksamhet. Från tidiga ungdomen hade hans lust varit att
vandra omkring i Värendsbygden och samla hvad mängden
föraktade: bondord, »slagdängor», all sköns gammal
få-vitskhet som lefde i bondesed, bondetro, bondemun! Ja,
han kunde med förtjusning sitta dagen i ända och lyssna
till en gammal beryktad trollpacka i afsides bygd, och
han lyssnade ej blott, han upptecknade. Redan före sitt
tjugonde år hade han samlingar af dialektord, folksägner,
visor, skrock o. d., och han fullföljde samlandet sedan
han som magister fått anställning i kungliga biblioteket i
Stockholm. Där fans dylikt allt ifrån »antiqvitets-archivets»
dagar, samlingar af en Bureus, en Aschaneus, en Peringer
m. fl., och den unge magistern blef därför så mycket
ifrigare att lära känna bibliotekets handskrifter, hvilka den
tiden helt och hållet saknade en »specialist» bland
tjenste-männen. Cavallius — eller som han nu skref sig med
både möderne- och fädernenamn, Hyltén-Cavallius, beslöt
egna sig åt facket. Med nit och intresse arbetade han
r> r>
däri under mer än halftannat årtionde.
Redan när Cavallius erhöll anställning i kungliga
biblioteket egde detta en märklig stamgäst, engelsmannen
Geo. Stephens, som med entusiasm forskade i
handskriftsamlingens okända eller misskända luntor och varmt delade
Cavallii intresse för alla minnen af fornsvensk odling. De
båda slöto sig tillsamman, och deras samarbete bar goda
frukter. Bland dessa må i främsta rummet räknas
stiftandet af Svenska fomskriftsällskapet (1843), som ännu
fortfar att göra den svenska medeltidens språk och bokskatt
tillgängliga för studiet. De utgåfvo några häften af
sällskapets »Samlingar», Cavallius »Sagan om Didrik af Bern»,
Stephens klosterlegender. Tillsamman utgåfvo de »Svenska
folksagor och äfventyr», två delar (1844, 49), »Sveriges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
