Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens från 1789. Romantiserad skildring af Mathilda Roos. Med 3 teckningar af Georg Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Eh bien, ma petite,» upprepade kungen ännu en
gång, i det han tog henne under hakan och tvang henne
att se honom in i ögonen, »courage! Säg ut hvad ni
önskar, vi äro visserligen ej så liberala i våra löften som
Herodes och lofva er halfva vårt rike, men om hvad ni
begär, faller inom möjligheternas terräng, så ge vi er vårt
konungsliga ord på att ni ej skall gå désappointerad
härifrån.»
Marie smålog ånyo sitt barnsligt lyckliga leende.
Blixtsnabbt drog en bedårande syn genom hennes inre: ett
litet vackert hem vid Brunnsvikens böljor, en trädgård
med doftande blommor, en ung man, mot hvars bröst
hon lutar sig och som kallar henne sin lilla hustru . . .
»Sire,» framstammade hon, »min bön ...»
Men i samma ögonblick var det som om en osynlig
hand bortsopat de leende bilderna ur hennes inbillning,
och i stället reste sig där med obeveklig tydlighet
gref-vinnans bleka, förtviflade ansikte, under det en inre röst,
så tydligt som om den hviskat i hennes öra, upprepade
de bittra orden: »hade jag din ungdom, din skönhet, så
vore jag ej så utan hopp som jag nu är.»
Marie afbröt sin redan påbörjade bön. En obeskriflig
förvirring, som inom ett par sekunders förlopp öfvergick
lill en våldsam själsstrid, jagade skiftesvis rodnad och blekhet
öfver hennes ansikte, från hvilket det solljusa leendet
plötsligen försvunnit. . .
Nej, det var för mycket, hon kunde icke gifva upp
den vackra framtidsdrömmen! Höll hon icke i detta
ögonblick lyckan i sin hand, och var det icke grymt att
fordra att hon själf skulle kasta bort den? Skulle väl
grefvinnan kunna begära något dylikt, är man då icke sig
själf närmast, har icke hvarje människa rätt att fordra sitt
mått af lifvets lycka? Och hon hade hittills lidit så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
