Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Sylvesternatt på dödens hotell af Γισσα. Med 3 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korgossarna med det vaggande korset och det sneda ljuset,
försvann han långsamt i trapphvalfvet, som ledde upp till
de sjukas boningsrum. Den döende flickans moder, som
halfklädd kom honom till mötes, med det gråsprängda
håret utslaget öfver kamrocken, knöt hotfullt sina gamla,
darrande händer öfver vimlet af högljudda masker, och
tätt bakom henne stod en barmhärtighetssyster i dok och
och fingrade sitt radband.
Nu förkunnade ändtligen klockringning från
kyrktornen, att den timme var kommen, för hvars firande dessa
sjuka anlagt sina egendomliga maskeraddräkter, tolfslaget,
årets grafläggningsstund. Dansen afstannade, musikanterna
lade in sina violiner och horn och gästerna skockade sig
i de öppna fönstren, genom hvilka klockornas klang
strömmade in med den vinterkalla nattluften. Det var icke en
ensam klocka som ringde; det var alla Graubundens klockor
i de små byarnas snötäckta kyrktorn. Och de tröttnade
icke. De fortsatte kvart efter kvart hela timmen ut, att
fylla den stjärnhöga natten med sin tunga dödsringning.
En efter en försvunno gästerna bakom sina sofrums
madrasserade dörrar, och allt blef stilla. Men en
branden-burgisk officer, som hela året legat bunden vid bädden,
reste sig vid tolfslaget från sin sotsäng, drog den grå
nattrocken om sin hemskt aftärda kropp och stod
mili-täriskt sträckt och rak utanför sin dörr samt hälsade hest
de förbigående med orden: »Pros’t Neujahrl»
Prins Bonaventura hade ensam satt sig på soffan under
Hygieas staty, i det öfvergifna atriet, där i en blink
glödlamporna slocknat.
Med en sällsam känsla af vemod såg han ännu
kvällens syner draga förbi på ögonlocken. Det förekom honom,
att han aldrig så klart som denna afton förstått, att han
själf, hans släkt, att hela den adelskrets, i hvars midt han
skjutit upp, var dömd att hjälplöst förgås med det år-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
