Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En balnatt af Albrekt Segerstedt. Med 2 teckningar af Axel Sjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bredvid satt en kvinna med oro och sorg målade i sina
blickar. Det var hans sjuka barn, hans hustru. Ingen
till hjälp eller bistånd mer än den åttaåriga dottern. Huru
gärna hade han ej velat vara där åter hos de sina! Men
fem kronor var betalningen för en sådan här afton! Fem
kronor, det var en stor summa, och han visste nog, hvad
som först och främst behöfdes i morgon. Stråken flög
mekaniskt öfver strängarna; det kändes, som hvarje drag
berört en blottad närv.
Ändtligen uppslogs dörren till matsalen. Det föll
liksom en tyngd från fiolspelarens bröst; han skulle skynda
hem. Han gick bort till värdinnan och omtalade sitt
bekymmer, sin oro; han måste gå. Nej, det gick ej an,
omöjligt, rakt omöjligt. Det skulle dansas litet, bara litet,
efter maten. Man hade så mycket främmande och nöjet
fick ej förstöras genom musikens förvållande. Efter som
det nu var, som det var, skulle spelpenningarna höjas.
Och så kom den unga dottern i huset; hon såg nog, att
något var på färde. Hon klappade honom, den orolige,
på axeln. »Nej, käre herr Pettersson, gör oss icke så
ledsna, jag skulle gråta!» och så försvann hon. »Är hon
ej bra söt,» sade frun med moderlig stolthet. »Hvarför
ej låta barnet få vara lyckligt?» Ett bud skulle sändas
till fiolspelarens hem, så att han finge veta, huru där stod
till. Han måste stanna, han vågade ej stöta sig med det
mycket betydande herrskapet, och så lugnades han något
genom löftet om budet.
Supén var slut, de unga väntade åter. Så hvirflade
de dansande paren omkring. Där tappades en blomma;
han, kavaljeren tog upp den och gaf den tillbaka; ett par
små röda läppar trycktes mot de röda bladen, och så —
ingen såg det — kom den lilla blomman tillbaka i hans
hand. Hvad han såg öfverlycklig ut. I stundens glädje
och hjärtats värme uppväxer så mången vacker ros. Det
var en härlig kväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
