Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skizz från beväringslifvet i Stockholm af N:o X. Med 8 teckningar af Georg Stoopendaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exercis: (7—9) — Härmed är N:o X inne på den
egentliga militära banan. Och det första han lär sig, är
att göra honnör — en symbol af den militära disciplinen
— samt att anhålla om permission. Hvar efter en af
beväringen framträder, gör ställningssteg, för handen till
mössan och säger: »N:o X af 9:de kompaniet anhåller
om så och så lång permission.» Härpå svarar korpralen:
»Ja!» hvarpå beväringen svarar: »Tack, korpral,» och
återvänder till sin plats i ledet. »Antag att jag är löjtnant,»
utropar härefter korpralen och spänner bröstet, hvarvid
samma ceremoni upprepas med ett: »Tack, löjtnant,»
o. s. v. ända tills den enfaldigaste beväring anses kunna
densamma oberoende af alla grader.
Efter denna förberedelse står N:o X på tröskeln af
krigskonsten, till hvilken, liksom till de flesta öfriga
konster, finnes en hemlig nyckel. Denna nyckel är i
krigskonst turäkningen. Häri ligger den militära hunden
be-grafven. Detta är den trollformel, som leder genom
lyckta dörrar och öfver hufvud taget gör det omöjliga
till möjligt. Med turäkning lär sig den okunnige
beväringen på en vecka, hvad han ej förut kunde, att stå, gå,
och vända sig helt om, så att då han t. ex. ögonblicket
förut stod med ryggtaflan mot väster, han i nästa har
den mot öster. Är detta säkert inlärdt, öfvas han att gå
i rät linie med sina kamrater (kroklinier äro en styggelse
för exercisens ande). Och äfven denna konst, hvarför
regeln är att med ett omärkligt sneglande ögonkast nätt
och jämnt uppfånga tredje högermans bröstknappar, lyckas
honom till en viss grad — endast och uteslutande genom
en fjorton dar’s hög och ansträngande turäkning: »Ett, tu,
ett, tu, eller som det oftare kommenderas: Ȁrrr, tau,
ärrr, tau» o. s. v. in perpetuum.
Följer så kanske någon minuts På stället hvila,
hvarunder munterheten, född af det friska utelifvet, står högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
