Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildtörne. Berättelse af Frans Hedberg. Med 2 teckningar af D. Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kände att jag rodnade, och ännu värre blef det
när kaptenen, som hört hennes svar, började fråga hvad
det var och hon helt ogeneradt talade 0111 hela historien
så att bordsällskapet hörde det. Men hon gjorde det på
ett så lustigt sätt, att alla skrattade, och för att dölja min
förlägenhet började jag skratta med, och det högre och
längre än alla de andra.
Efter middagen dracks det kaffe nere i trädgården,
och sedan började vi unga spela krocket, medan de gamla
togo sig en lur eller en promenad, allt efter tycke och
smak. Efter krocketpartiet blef det lekar ute i det fria,
och om också den vackra Lonny inte sparat på klander
öfver mitt sätt att handtera klubbor och klot i
krocket-spelet, var hon likväl fullt belåten med min förmåga att
springa i änkleken, där jag på inga villkor ville släppa
henne ifrån mig. Vid sista språnget var det husarlöjtnanten
som var änkling, och han ville ovillkorligen ha fatt uti
henne, men låta taga sig i lek, det var hon ännu alldeles
för mycket pojke till och därför gaf hon mig en förtrolig
nick och stack af som en pil nedåt en liten skogsdunge,
som begränsade den rätt stora planen där vi lekte. Jag
förstod hennes mening och tog en lång omväg för att
genskjuta henne nere bland buskarna; men husarlöjtnanten
var heller inte bortkommen i jakten efter flickor, och han
höll henne varm därnere bland buskgrupperna. Slutligen
var han alldeles invid henne och skulle just sträcka ut
armen för att taga sitt rof, då hon med ett raskt språng
kastade sig direkt ut öfver albuskarna, kom lyckligt öfver
och rakt i armarna på mig, som sprungit fram så fort jag
förmådde. I farten kom hennes unga och ifriga ansikte
alldeles intill mitt, mina läppar snuddade vid hennes kind,
och mina armar slogo sig alldeles omedvetet omkring
hennes smärta lif, medan löjtnanten litet snopen drog sig
tillbaka till de andra, som gapskrattade åt hans otur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
