Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur ett Hjärtas dagbok. Novell af Oscar Levertin. Med 3 vignetter, hämtade ur Helena Maria Linnerhielms, född Ehrenstråle, Vitterhetsförsök, Stockholm 1795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baron Stjerncreutz, som varit hemma på sina gårdar
en vecka, är kommen åter. Jag vet icke, hvarför jag satt
detta samman med att jag de tvenne sista dagarna ej
funnit en skymt af dig, 0 härliga Hedda, fast jag visiterat
alla dina favoritställen, den täcka bosqueten i parken, den
vackra löfängen vid sjöstrandens bugande vass och
skogsvägens alphöga bergstig. Men store Gud! Hvad är det
du drömmer, stackars Hans Clementsson, stormarnas flarn
och ödets lekboll! Hedda Gyllenbåga, och du! Förblindade,
den godhet hon visat dig är blott en sensibel själs medömkan
mot en ensam och känslofull barndomsvän — tystna då mina
vilda tankar! Moder natur, bjud tröst åt din son, som
kastar sig förtviflad i dina armar! Så talade jag, där jag
låg framstupa i gräset i den lilla lunden bakom min mors
hydda, — då hördes en kavaljers taktfasta och lätta steg.
Någon kom. Jag dolde min förvirring och mitt bleka
ansikte med en bok. Det var baronen i blå frack och
rosenblommig väst. Han hade hatten på örat, och hans
kinder blossade mot pudret i eftermiddagssolen.
»Bon-jour, mon cher philosophe,» sade han litet
lal-lande, »hur står det? Jag är ute för att lufta en smula
baronessans måltidsvin, och hvilken Ganarie-sec, det var
också salig Claes Gyllenbågas enda penchant — Pauvre
Claes, ännu skärtorsdag för två år sedan, drucko vi på
Kejsarkronan tio buteljer rhenskt ihop, fem chacun, och
åtskilliga små glas rossolis emellan, och nu sitter jag och
tömmer din egen Canarie-sec samman med din otröstliga
och vackra änka, mais mon Dieu, ainsi va le monde.»
Han tystnade ett ögonblick, såg på mig och brast ut:
»Mais, mon cher, quelle påleur! Och hvilka ravager i den
unga fysionomien,» — »Ensamheten har gjort mig pensiv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
