Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingmarssönerna. Berättelse af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bondgård med många grå uthus och ett stort rödmåladt
boningshus. Den hade två höga förvuxna päronträd stående
vid gafveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora
vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga
halmstackar bakom ladugårdslängan. Det var likaså vackert
att se den resa sig midt ibland de jämna åkrarna, som
det är att se ett stort fartyg höja sig med master och
segel öfver den breda hafsytan.
»Och en sådan gård, som du har!» tänkte han, som
plöjde. »Där finnas många vältimrade hus och god boskap
och raska hästar och tjänare, som äro trogna som gull.
Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och
aldrig behöfver du frukta för att bli utfattig.
»Ja det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för,»
sade han, som svar på sin egen tanke. »Jag skulle vara
nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och
farfar.
»Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna,»
sade han, »ty jag var så glad nyss. Men tänk nu bara
på den här enda saken. I fars tid rättade sig alla
grannarna efter honom i allt han gjorde, samma morgon han
började slåttern, började de, och samma dag, som vi togo
till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen
i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i
ett par timmar redan, utan att någon börjat hvässa en
plogbili en gång.
»Jag tror, att jag styrt gården så väl som någon,
som hetat Ingmar Ingmarsson,» sade han. »Jag har fått
mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig ej med
de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans
tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram
med skogen och bränner ned den till svedjeland, som far
aldrig kunde låta bli.
»Det känns tungt mången gång,» sade karlen, »det är
2. — Svea 1901.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
