Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ställ ut armeniern! En berättelse från Österlandet af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vet blott att de funno honom. Gud förbarme sig
öfver mig 1 De drogo ut honom och släpade ner honom
för trappan. Han bad och tiggde om sitt lif, han anropade
mig att rädda sig. Jag följde efter dem. Jag försökte
rycka honom undan bödlarna. Jag var med ända ner på
gatan, ända till det sista. Jag hörde hvinandet af
knölpåkarna, jag hörde hur de föllo ner, jag såg honom en
blodig, sammansjunken massa.»
Carabis trädde alldeles intill Waldmeyer.
»Ser ni det är det, som förföljer mig, den ständiga
tanken, har jag gjort det eller har jag inte? Men om jag
inte har gjort det, hvarför skulle han förfölja mig?
Hvarför skulle han aldrig lämna mig någon ro?»
Han grep Waldmeyers hand och kramade den hårdt
»Hvad tror ni? Har jag gjort det?»
Det jakande svaret darrade på Waldmeyers läppar,
men han kväfde det och sade blott stilla och högtidligt:
»Vänd er till den barmhärtige, all vetande Guden 1»
Carabis slängde undan Waldmeyers hand.
»Ni tror det,» ropade han med en röst, som ej längre
hade något mänskligt öfver sig, och trefvade med den
skälfvande handen i bröstfickan. Han var åter som en
besatt.
»Ställ ut armeniern, ställ ut armeniern, ställ ut
armeniern 1» ropade han.
Waldmeyer rusade upp och försökte gripa handen,
som höll revolvern, men det var för sent.
Det ljöd ett skott–––
Ögonblicket därefter kom doktor Ben Assad inrusande
i rummet.
Han hade suttit på terrassen och hört skottet och
herr Waldmeyers rop om hjälp.
De lyfte upp Carabis och lade honom på soffan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
